Var går elefanter för att dö?

Mitt Romney
Mitt Romney

Den nu säkerställda primärvalssegern för Mitt Romney innebär tyvärr en förlust för den konservativa rörelsen som är en stor del av det republikanska partiets bas, samt en ”förlust” för Ron Paul. Jag tror också att det innebär en förlust mot Obama. Vi är många frihetsvänner som med stor passion har följt Dr Ron Pauls försök att bli republikanernas presidentkandidat. Vi har glatts åt hans framgångar, förundrats av hans supportrars dedikation och förfärats över etablissemangets smutskastning och försök att stoppa honom.

Ron Paul nådde inte ända fram, men trots det bör man inte kan kalla det för en förlust. I den här artikeln så tänker jag försöka sätta hans kampanj i en historisk kontext och visa på att det trots allt finns mycket att glädjas åt, samt mycket att lära av historien för att den rörelse han har grundat ska kunna växa, utvecklas och till slut bli dominerande inom det republikanska partiet.

Ron Paul i Iowa 2011

Låt oss först konstatera att oerhört mycket har hänt sedan Ron Pauls presidentkandidatur för fyra år sedan. Då var han utskrattad och föraktad i sitt eget parti. Ytterst få tog honom på allvar. Han fick inte ens delta på republikanernas konvent, utan höll sitt eget konvent (Rally for the Republic). Efter det har den ekonomiska kris Ron Paul förutspådde ägt rum, och med Tea Party-rörelsens intåg i amerikansk politik har samhällsdebatten förändrats. 2010 valdes Ron Pauls son, Rand Paul, till ny senator från Kentucky. Mycket tack vare Tea Party-rörelsen.

Den här gången var Ron Pauls kampanj mycket mer professionell och resultaten betydligt bättre. Ron Pauls budskap var detsamma, men den här gången hade ”mainstream” flyttats närmare honom.

Barry Goldwater 1962
Barry Goldwater 1962

Precis som 2008 var det de unga supportrarna som drev Ron Pauls kampanj framåt. Med enorm passion och uppfinningsrikedom lyckades de generera en entusiasm för Ron Paul som de övriga kandidaterna bara kunde drömma om. Kampanjen var en principiell gräsrotskampanj för fred och frihet, och mot det politiska etablissemanget. Kampanjen har vid ett flertal tillfällen jämförts med Barry Goldwaters kampanjer -60 och -64. Det var de unga konservativa gräsrotsaktivisterna som 1960 försökte få Barry Goldwater att bli Richard Nixons vicepresident. Det var samma ungdomar som utgjorde kärntrupperna för Barry Goldwater 1964 då han besegrade etablissemangets kandidat, Nelson Rockefeller. Det var dessa konservativa ungdomar som senare skulle utgöra ”The Reagan Revolution”. Det gamla gardet inom Republikanerna kämpade hårt för att besegra Goldwater -64 och Reagan -76. Men 1980 så var de längre ingen match för den konservativa bas som hade samlats kring Goldwater, tagit över partiet och sedermera förde Reagan till Vita Huset.

Ronald Reagan
Ronald Reagan

Goldwater och Reagans vinster är tyvärr undantag som bekräftar regeln. Historiskt sett har det republikanska partiet haft ett svagare, och mindre principiellt, ledarskap än det demokratiska partiet. Med undantag för just Goldwater och Reagan, så har republikanerna aldrig, i modern tid, nominerat en konservativ kandidat som sin presidentkandidat. Även dessa kandidater motverkades av det politiska etablissemanget. Det kanske främsta exemplet på denna principlöshet och kortsiktighet är det faktum att ”Mr Republican”, Robert A. Taft, senator från Ohio aldrig blev republikanernas presidentkandidat.

Han försökte tre gånger, 1940, 1948 och 1952 då han i tur och ordning förlorade mot Wendel Willkie, Thomas E. Dewey och Dwight D. Eisenhower.

Robert Taft
Robert Taft

Få politiker har gjort så mycket för att försvara frihet och rättvisa, och det republikanska partiet, som Robert Taft. Under den progressiva eran på 1930-talet så höll republikanerna på att försvinna som parti. Det var Robert Taft som med sitt ledarskap drog republikanerna tillbaka från vildmarken och etablerade partiet som ett seriöst alternativ till demokraterna, med ett principiellt motstånd mot Roosevelts ”New Deal”. Men precis som med Mitt Romney ville det politiska etablissemanget inom republikanerna ha mer ”moderata” kandidater och motverkade Taft.

Det har nämnt att en av de eftergifter som Romney kanske måste göra är att låta Ron Paul få taltid på konventet. Om han då kan få skriva sitt eget tal kan det långsiktigt få en enorm genomslagskraft. Man kan dra paralleller till republikanernas konvent -92. Vem minns överhuvudtaget George H. W. Bush tal? Men alla minns Pat Buchanans ”Culture War Speech”. Om man ska följa parallellen Ron Paul – Pat Buchanan så ligger det nära till hands att tro att Romney inte kommer låta Den gode doktorn hålla sitt tal, på samma sätt som Bob Dole inte lät Buchanan göra det -96, då det hade splittrat partiet fyra år tidigare. När det nu även står klart att Ron Paul inte vann en majoritet av delegaterna i fem delstater kan han heller inte kräva talartid.

Pat Buchanan
Pat Buchanan

Men det finns många andra likheter mellan Ron Pauls kampanj och Pat Buchanans. Såväl ”Buchanan-brigaderna” som ”Ron Paul-revolutionärerna” är gräsrotsaktivister som vände sig mot det politiska etablissemanget. Bägge kampanjerna hade som taktik att försöka få nya grupper att rösta på republikanerna. Och bägge kampanjerna var ideologiskt drivna. Sakpolitiskt finns gott om principiella likheter mellan Buchanan och Paul, men det finns även gott om skillnader.

Jag menar att den främsta läxan som Ron Paul-rörelsen kan lära sig av Buchanans ”bondeuppror” -92 och -96 är att inte kandidera för ett tredjeparti. Buchanan gjorde det 2000, då han valdes till presidentkandidat för Ross Perots Reform Party. En kandidatur som bland annat gjorde honom till Donald Trumps fiende. Ännu en likhet med Den gode doktorn.

Pat Buchanan som hade varit rådgivare åt tre presidenter och hade stort inflytande i det republikanska partiet blev mer eller mindre paria efter sitt byte av parti och lyckades aldrig återfå sin position inom den konservativa rörelsen. Det vore sorgligt att se Ron Paul begå samma misstag. Allt det hårda arbete som har lagts ner på att ta över lokala distrikt och få inflytande nationellt skulle kastas bort om Ron Paul ställde upp som tredjepartiskandidat. Vilket för in mig på framtiden, både för republikanerna och släkten Paul. Skulle Ron ställa upp för ett tredjeparti skulle hans son, Rand Paul, inte ha någon framtid inom partiet. Han skulle enbart vara sonen till mannen som säkerställde Barack Obamas seger. Vilket är ännu ett skäl till att jag inte tror att Ron Paul har haft några som helst intentioner på att ställa upp som tredjepartiskandidat.

Rand Paul
Rand Paul

Rand Paul är betydligt mer populär inom partiet än vad hans far är. Det finns goda chanser att han skulle kunna bli partiets presidentkandidat 2016.

Hans flitiga kampanjande för sin far har av vissa tolkats som en slags övning för 2016. Det var av den anledningen som senator Rand Paul ”endorsade” Mitt Romney efter att Ron Paul hade avbrutit sin kampanj. Många inom frihetsrörelsen blev oerhört besvikna av det. En besvikelse som i många fall tog sig fullständigt oproportionerliga uttryck med anklagelser om förräderi. En något underlig reaktion med tanke på att Rand Paul hade sagt redan under sin senatskampanj 2010, att han skulle stödja republikanernas kandidat. Oavsett vem det var. Det kunde med andra ord inte ha kommit som en överraskning. Men de personer som reagerade kraftigast var personer som har valt att inte vilja förstå den politiska processen, samtidigt som de ha valt att engagera sig för en politisk kandidat. Ett något motsägelsefullt beteende kan tyckas.

Det är viktigt att komma ihåg att presidentposten inte är det enda som betyder något. Utan en frihetlig kongress skulle en president Paul ändå inte få igenom mycket av sitt program. Därför är det viktigt att titta på de frihetliga kandidater som kan vinna platser i såväl senaten som representanthuset. Intressanta kandidater att hålla ögonen på är exempelvis John Brunner i Missouri, Kurt Bills i Minnesota, Mark Neumann i Wisconsin och Ted Cruz i Texas som alla kandiderar till senaten. När det gäller intressanta kandidater till representanthuset så ska vi hålla ögonen på Thomas Massie i Kentucky, Kerry Bentivolio i Michigan, Travis Grantham i Arizona, Weston Wamp i Tennesse, Art Robinson i Oregon och i Arizonas tredje kongressdistrikt går frihetkandidaten David Schweikert upp emot Ben Quayle, son till förre vicepresidenten Dan Quayle. Och när den här texten har publicerats har det säkerligen dykt upp en handfull nya spännande kandidater. Hade någon av dessa kandidater haft skuggan av en chans i George Bushs neokonservativa republikanska parti? Med det i åtanke är det en oerhört positiv och spännande utveckling.

Justin Amash
Justin Amash

När Ron Paul nu pensionerar sig, så är Justin Amash från Michigan den naturliga efterträdaren till honom i representanthuset. Han har under sina två år i kongressen gjort sig känd som en strikt, och principiell konstitutionalist. Allt tyder på att han kommer vinna sitt kongress-omval.

Mike Lee
Mike Lee

I senaten så är det framförallt Mike Lee från Utah och Jim DeMint från South Carolina som har gjort gemensam sak med Rand Paul i en mängd frågor som är viktiga för frihetsrörelsen. Vi kan också se hur Jim DeMint av nödvändighet har omprövat en rad viktiga frågor. Exempelvis har han gått från att vara en stenhård ”drogkrigare” till att kunna tänka sig en förändring av droglagarna. Samma sak gäller med utrikespolitiken där kan tänka sig att stänga en mängd baser runtom i världen, som är gamla kvarlevor från Kalla Kriget. Hade Jim DeMint kunnat göras dessa omprövningar under George Bush tid som president och utan Ron eller Rand Paul i kongressen?

Jim DeMint
Jim DeMint

Om vi tittar utanför kongressen, så är Young Americans for Liberty en mycket spännande organisation. YAL grundades som Students for Ron Paul i samband med hans presidentkandidatur 2008, och har sedan dess växt till att bli Amerikas överlägset största libertarianska/konservativa ungdomsorganisation med drygt 26 000 medlemmar och 300 lokalavdelningar. Såväl YAL som Students for Liberty kommer att vara tongivande i att sprida frihetens budskap till ungdomar under de kommande åren och bidra till att forma debatten och påverka vilket håll USA som land kommer att gå.

Allt det här indikerar att den rörelse Ron Paul grundade inte bara handlar om en person, utan är en idérörelse med en stabil organisation som är stark nog att kunna påverka politiken.

Republikanska partiets partisymbol
Republikanska partiets partisymbol

Det sägs att elefanter vet när de ska dö, och då går undan från flocken. I och med valet av Mitt Romney som sin presidentkandidat, vet det republikanska partiet om att det håller på att dö? Och om så är fallet, vad kommer partiet uppstå som? Var kommer partiet att gå, ideologiskt? Kommer man fortsätta på den inslagna auktoritära vägen? Med mer teokratiskt fokus och ändlösa krig? Kommer det neokonservativa stryptaget att brytas till förmån för en klassisk konservativism med en sansad utrikespolitik? Kommer man att återgå till sina Goldwater-Taft-rötter? För oss, som del av den globala frihetsrörelsen, så måste vi hoppas på det senare. Republikanerna har ingen framtid utan den rörelse som Ron Paul har skapat, och Amerika har ingen framtid utan en återgång till de idéer som republiken grundades på.

Daniel Fjellström, Liberala partiet Uppsala

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.