Barry Goldwater – Det republikanska partiet och den konservativa rörelsen

Idag, för 103 år sedan, föddes en av frihetens främsta försvarare; Barry Morris Goldwater. Goldwater är förmodligen mest känd som republikanernas presidentkandidat 1964 mot den sittande presidenten Lyndon B. Johnson. Ett val som Goldwater förlorade stort, men som ändå hade enorm påverkan på det republikanska partiet och den konservativa rörelsen. Goldwater var nämligen den konservativa falangens val till republikanernas presidentkandidat, och i och med hans seger över Nelson Rockefeller (Rockefellerrepublikan är ett, ofta pejorativt, namn på moderata republikaner) hade den konservativa falangen numera kontroll över partiet och Goldwater var deras ledare.

Även om Goldwater förlorade stort i presidentvalet, så lades nu grunden för det som 16 år senare skulle kallas för ”The Reagan Revolution”, och de personer som skulle leda denna revolution och förde fram Ronald Reagan till presidentposten hade tillhört Goldwaterrörelsen.

Goldwater föddes i Phoenix, Arizona 1909, och gick redan i unga år med i det republikanska partiet som ett motstånd mot Roosevelts ”New Deal”. Under andra världskriget tjänstgjorde han inom flygvapnet.

1952 vann han valet till den amerikanska senaten. En plats han höll i fem mandatperioder innan han pensionerade sig 1987.

1960 gav Goldwater ut boken, Consience of a Conservative, där han definierar den konservativa rörelsen och gjorde därmed sig själv till en ledare för samma rörelse. Boken fick enorm genomslagskraft inom konservativa kretsar. I boken definierar Goldwater vad det innebär att vara konservativ på följande sätt:

“I have little interest in streamlining government or in making it more efficient, for I mean to reduce its size. I do not undertake to promote welfare, for I propose to extend freedom. My aim is not to pass laws, but to repeal them. It is not to inaugurate new programs, but to cancel old ones that do violence to the Constitution, or that have failed their purpose, or that impose on the people an unwarranted financial burden. I will not attempt to discover whether legislation is ”needed” before I have first determined whether it is constitutionally permissible. And if I should later be attacked for neglecting my constituents’ ”interests,” I shall reply that I was informed that their main interest is liberty and that in that cause I am doing the very best I can.”

Det här för oss genast till vad som skedde med den konservativa rörelsen och hur den ser ut idag. Partiet förändras ständigt och med förändring i demografi och sammansättning, förändras även ideologin. Tyvärr inte alltid till det bättre, vilket vi kan se både hos Nya Moderaterna i Sverige och hos det republikanska partiet i USA.

Ronald Reagans seger 1980 förde tyvärr med sig att den religiösa högern och neokonservativa tog en aktiv del inom det republikanska partiet, och idag är de två dominerande grupperna, vilket tydligt märktes under George W. Bush tid som president.

Goldwater var en av de konservativa ledarna som tydligast tog avstånd från den religiösa högern och deras intåg i politiken. Hans åsikt var mycket tydlig: De här människorna hade INGET inom politiken att göra! Goldwater, själv en troende kristen och del av den anglikanska kyrkogemenskapen, ansåg att tro och religion var en ren privatsak som aldrig skulle blandas med politik! Goldwater hamnade ofta i öppen konflikt med religiösa ledare som Jerry Falwell och Pat Robertson. När Jerry Falwell kritiserade Reagans utnämning av Sandra Day O´Connor till Högsta Domstolen, och sa: ”Every good Christian should be concerned, kom genast Goldwater till hennes försvar och sa: ”I think every good Christian ought to kick Falwell right in the ass.”

Goldwater nöjde sig inte med att gå till attack mot religiösa ledare i media, utan han gjorde detsamma i senaten och sa följande i ett tal 16:e december 1981:

“I’m frankly sick and tired of the political preachers across this country telling me as a citizen that if I want to be a moral person, I must believe in ”A,” ”B,” ”C” and ”D.” Just who do they think they are? And from where do they presume to claim the right to dictate their moral beliefs to me?
And I am even more angry as a legislator who must endure the threats of every religious group who thinks it has some God-granted right to control my vote on every roll call in the Senate. I am warning them today: I will fight them every step of the way if they try to dictate their moral convictions to all Americans in the name of ”conservatism.”

Barry Goldwater med sin libertarianska konservativism var en stark förespråkare av individuella rättigheter, federalism och en konstitutionell federal stat. Barry Goldwater var även, till skillnad från den neokonservativa falang som idag definierar var republikansk och konservativ utrikespolitik ska vara, en försvarshök men aldrig en krigshök. Goldwater var en realist som inte delade neokonservativismens willsoniska idealism att det var Amerikas roll att sprida demokrati med vapenmakt. Goldwater förstod att när världen och dess hot förändrades, måste sättet man hanterar de nya hoten också förändras. 900 + militära baser runt om i världen må ha varit en nödvändighet för att bekämpa kommunismen och Sovjetunionen, men när detta hot inte längre finns, finns det heller ingen anledning att behålla alla baser.

Vi befinner oss i en situation där länsstolsgeneraler försöker omdefiniera betydelsen av krig, och exempelvis hävda USA:s intervention Libyen inte är ett krig. Ställ det mot Goldwaterdoktrinens realism: There are wars with limited objectives but there are no such thing as a ”limited” war.

Precis som Goldwater själv, så hade det republikanska partiet varit ett parti av försvarshökar men inte krigshökar. George H. W. Bush var (1991) den första republikanska presidenten sedan William McKinley 1898, att initiera ett krig, och Richard Nixon var den första republikanska presidenten att fortsätta ett krig som hade startats av en demokratisk president.

Historiskt har det alltså funnits en stark skepticism till militär intervention inom den konservativa rörelsen. Detta är något som till stor del har försvunnit i och med att det republikanska partiet har tagits över av den religiösa högern och neokonservativa. Två grupper som delar synen att Amerika har en skyldighet att använda sin militära makt för nationsbyggande och som inte kan hitta en konflikt de inte vill lägga sig i. Dessa grupper delar också stödet för den allt större och påträngande federala staten som konservativa traditionellt har velat minska. Hur många av republikanernas kandidater till presidentposten vill faktiskt minska den federala staten och göra seriösa nedskärningar i budgeten? Hur många vill upphäva Patriot Act? Hur många kommer upphäva den senaste federala lagen (National Defense Authorization Act) som ger militären rätt att fängsla amerikanska medborgare på obestämd tid, utan att få sin sak prövad i en domstol? Bara en kandidat! Bara en kandidat står upp för traditionella konservativa värderingar i samma anda som Barry Goldwater.

När vi ser republikanernas kandidater; teokraterna Michele Bachmann och Rick Santorum, neokonservativa Newt Gingrich och Rick Perry samt Rockefellerrepublikanen Mitt Romney som alla försöker upphäva den amerikanska konstitutionen, införa teokratiska lagar och släpa USA in i ännu ett krig så kan jag bara instämma med Pete Hamills ord:

“No democracy can survive if it is wormy with lies and evasions. That is why we must cherish those people who have the guts to speak the truth; mavericks, whistle-blowers, disturbers of the public peace. And it’s why, in spite of my continuing (though chastened) liberal faith, I miss Barry Goldwater. More than ever”

Daniel Fjellström, Liberala partiet Uppsala