Bra och dåliga lagar

Liberala partiet har medlemmar med i viss mån skilda politiska åskådningar. Det finns folk med dragning åt anarkokapitalism, objektivism och libertarianism och säkert en hel rad blandningar och underkategorier. Många är nog vad jag skulle kalla naturliga libertarianer, det vill säga människor som helt enkelt känner att de vill bestämma över sig själva och inte har något behov av att köra med andra. Goda grannar, helt enkelt. Andra har kommit fram till sin politiska övertygelse tack vare lång livserfarenhet och upplevelser som fått dem övertygade om att det bästa är om människor får göra sina egna val. Ytterligare några har kanske sökt efter en filosofi som passar dem och fastnat för någon liberal filosof och på den vägen blivit övertygad om att det är frihet som de vill sträva efter. Oavsett vägen dit är vi dock alla överens om följande; jag äger mig, du äger dig och alla äger sig själva. Lev och låt leva. Kränk inte någon annans rätt till detta. Statens enda legitima uppgift är därför att hindra andra från att kränka din rätt till ditt liv, frihet och egendom. Olika liberaler har uttryckt denna princip på olika sätt. Rothbard talade om en central ”Icke-aggressionsaxiom”, som i mitt tycke duger utmärkt för att sammanfatta det hela.

”The libertarian creed rests upon one central axiom: that no man or group of men may aggress against the person or property of anyone else. This may be called the “nonaggression axiom.” “Aggression” is defined as the initiation of the use or threat of physical violence against the person or property of anyone else.” [2]

Lagboken
Sveriges rikes lag

När vi då kommit fram till att det är fel att initiera våld mot någon annan och att det enda legitima användandet av våld därför är i försvar av våra rättigheter kan vi konstatera att staten, eller våldsmonopolet, bör ha till uppgift att skydda medborgarna från att bli utsatt för våld och kränkningar av deras rättigheter. Harvardprofessorn och filosofen Robert Nozick sammanfattade denna tankegång såhär:

”Det viktigaste slutsatserna vi drar om staten är att en minimal stat, begränsad till de snäva funktionerna att skydda mot våld, stöld och bedrägeri, att upprätthålla avtal o s v, är berättigad, att en mer omfattande stat kränker människors rättigheter […] Två betydelsefulla resultat är att staten inte får använda sin tvångsapparat för att förmå vissa medborgare att hjälpa andra, eller för att förbjuda medborgarna att utföra vissa handlingar, för sitt eget bästa eller till sitt eget skydd” [3]

Jag tänker inte vid detta tillfälle gå in på hur vi härleder alla rättigheter eller någon djupare filosofisk bakgrund till resten av resonemanget. Det finns andra som är mer lämpade än mig för att göra det och frågan jag koncentrerar mig på är inte exakt vilka rättigheter vi har, utan vad en lag måste uppfylla och vilka gränser den måste falla inom för att kunna ses som legitim i en liberal stat.

Brottsbalkens (vidare ”BrB”) tredje kapitel behandlar brott mot liv och hälsa. De brott som tas upp är mord, dråp, barnadråp, misshandel, vållande till annans död, vållande till kroppsskada och framkallande av fara. Att mord, den mildare varianten dråp och misshandel ska anses som brott är uppenbart då en av statens funktioner explicit är att skydda mot våld. Rimligen gäller även detta oaktsamhetsbrotten vållande till annans död respektive kroppsskada samt framkallande av fara. Möjligen med undantag för ”barnadråp” täcker alla bestämmelser in en särskild situation som inte täcks av övriga bestämmelser, de är klara och tydliga och täcker inte in något som borde vara tillåtet. Lagstiftningen är alltså bra och skyddar medborgarnas rättigheter på ett bra sätt.

I motsats till detta står narkotikastrafflagen. Den innehåller följande ”brott”;
narkotikabrott, vårdslöshet med narkotika, olovlig befattning med narkotikaprekursorer. Narkotikabrott och olovlig befattning med narkotikaprekursorer kan vara ringa, av normalgrad eller grovt.

Narkotikabrott är att överlåga narkotika, framställa narkotika avsett för missbruk, förvärva narkotika i överlåtelsesyfte, anskaffa, bearbetar, förpackar, transporterar, förvarar eller tar annan sådan befattning med narkotika som inte är avsedd för eget bruk, bjuder ut narkotika till försäljning, förvarar eller befordrar vederlag för narkotika, förmedlar kontakter mellan säljare och köpare eller företar någon annan sådan åtgärd, om förfarandet är ägnat att främja narkotikahandel, eller innehar, brukar eller tar annan befattning med narkotika. I princip kan du alltså bli dömd för narkotikabrott om du på något sätt alls befattat dig med narkotika.

Låt oss då börja med att ställa oss en fråga. Kränker allt användande eller handhavande med narkotikaklassade preparat alltid någon annans rättigheter? Svaret på den frågan är bortom alla rimliga tvivel nej. När läste ni senast om någon som rökte på och begick ett våldsbrott? Själv kan jag inte komma på det, och har jag ändå läst ganska många artiklar om hur mycket bruket av marijuana ökar bland ungdomar och om människor som supit sig fulla och gjort dumheter. Nu är detta naturligtvis anekdotisk bevisföring, men jag vill ändå för diskussionens skull stipulera att det faktiskt finns tillfällen när människor brukar droger utan att det skadar någon annan. Detta stipulerat är det tydligt lagstiftningen kring narkotika åtminstone är för omfattande och i onödan inskränker på individers rättigheter. Narkotikastrafflagen är alltså en dålig lag, definierat som att den inte är kompatibel med en legitim stat i den mening Nozick skulle använda termen. Problemet med lagen är att den siktar in sig på, eller åtminstone täcker in, en massa saker som inte är rättighetskränkningar. De flesta liberaler kan med största sannolikhet därför vara överens om att lagen borde tas bort eller åtminstone ändras radikalt.

Skillnaden mellan tredje kapitlet BrB och Narkotikastrafflagen är alltså att den förstnämnda skyddar rättigheter medan den sistnämnda inskränker frihet. Det är alltså två tydliga exempel på en bra och en dålig lag utifrån ett liberalt perspektiv. Alla fall är dock inte så enkla. Ibland kan en lag ha ett legitimt syfte, det vill säga att skydda någons negativa rättigheter, men ändå vara dålig. Att skydda människor från våld är på många sätt statens mest grundläggande uppgift, men om staten inför en lag som säger att basebollträn kan användas för att misshandla människor och därför ska förbjudas är det tydligt att lagen ifråga ändå är dålig. Även om det eventuellt hindrar en misshandel eller två från att inträffa så kommer den även att inskränka människors rätt att samlas och spela brännboll, baseboll och dessutom ta bort åtminstone halva nöjet med träslöjd.

Jag vill därför avslutningsvis framföra en hypotes kring vilka kriterier en lag måste uppfylla i en liberal stat. Den är starkt influerat av EG-domstolens fyra kriterier för att inskränka de för den europeiska gemenskapen grundläggande rättigheterna kring fri rörlighet. I målet Gebhard[4] slog EG-domstolen fast de fyra kriterier som måste vara uppfyllda för att en bestämmelse som medför någon form av indirekt diskriminering ska vara förenlig med EG-rätt. Dessa kriterier, som jag snart tänker rada upp, bör också gå att använda som tumregel för om lagstiftning för att skydda rättigheter är uppbyggt på ett sådant sätt att den är acceptabel i en liberal stat.

De fyra kriterierna är följande;

  • bestämmelsen skall vara tillämplig på ett icke-diskriminerande sätt,
  • den skall framstå som motiverad med hänsyn till ett trängande allmänintresse,
  • den skall vara ägnad att säkerställa förverkligandet av den målsättning som eftersträvas genom den och
  • den skall inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå denna målsättning, proportionalitetsprincipen.

Termen ”allmänintresse” ersätts då med termen ”behov av skydd av en legitim rättighet”. Dessa kriterier täcker in en bedömning av både behovet av lagstiftningen och om lagstiftningen är sådan att den inte i onödan inskränker någons rättigheter, respekterar allas likhet inför lagen och dessutom är proportionerlig. Uppfyller en lagstiftning dessa kriterier bör den också vara gångbar enligt de kriterier för den acceptabla minimala staten som Nozick pratar om och de flesta frihetsälskande liberaler strävar efter.

Jag föreslås att kriterierna ska formuleras såhär;

  • bestämmelsen skall vara tillämplig på ett icke-diskriminerande sätt,
  • den skall framstå som motiverad med hänsyn till ett trängande behov av skydd av en legitim rättighet,
  • den ska uppnå önskat resultat på ett så effektivt sätt som möjligt och medföra minsta möjliga ingrepp i medborgarnas fri- och rättigheter.
  • den skall inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå önskat resultat och alla ingrepp måste stå i rimlig proportion till behovet av skydd.

Många av de lagar som finns i Sverige idag skulle inte uppfylla dessa kriterier. En del kan enkelt göras om för att göra det, vissa kanske helt enkelt inte bör finnas och andra får omarbetas eller ersättas av något lämpligare. Detta kan dock inte göras över en natt och därför anser jag att det är viktigt att dessa kriterier ses som riktlinjer och tumregler snarare än absoluta regler. Lagstiftningsarbete är till sin natur ett långsamt process och bör så vara. Det är bättre att tänka till en extra gång när osäkerhet råder än att ändra allt direkt.

[1] Lagen är ett nödvändigt ont
[2] Rothbard, Murray N, The Ethics of Liberty
[3] Nozick, Robert, Anarki, Stat och Utopi
[4] Mål nr C-55/94

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  1. Jättebra skrivet Ambjörn! Kul att du dessutom refererar till två klassiskt liberala personligheter (Nozicks och Rothbard) som inspirerat och format mina åsikter.