Bra och dåliga straff

Brott och Straff

I mitt förra blogginlägg pratade jag om bra och dåliga lagar. Framförallt gick jag igenom vilka kriterier som bör uppnås för att en lag ska vara acceptabel i en nattväktarstat. När det väll bestämt att någonting bör räknas som ett brott är dock halva jobbet kvar. Vilka konsekvenser ska det få att begå ett brott? Jag upplever att debatten om vad som är rätt och fel och vad som bör vara förbjudet ofta blossar upp i diverse liberala forum, men det är sällan en mer principdriven diskussion om vilka straff som bör delas ut faktiskt förs. Som uppföljning till mitt tidigare inlägg om bra och dåliga lagar tänker jag därför ge min syn på frågan om bra och dåliga straff.

Brott och straff

Inledningsvis vill jag ta upp en viktig detalj som bör finnas i bakhuvudet på läsaren. Skadestånd är inte i striktaste mening ett straff. Skadestånd regleras framförallt i Skadeståndslagen (1972:207) medan brott och deras påföljder regleras i Brottsbalken.[1] Skadestånd ska alltså ersätta skada som uppstått vid ett brott och kan sägas handla om rättvisa.[2] När jag i fortsättningen diskuterar straff utgår jag alltså ifrån att ersättning för skador redan utgått via skadestånd. Straff i den mening jag använder begreppet är alltså de rättsliga konsekvenser utöver skadestånd som drabbar den dömde.

Med det fastslaget vill jag kort gå in på rättssystemets funktion. En nattväktarstat har till uppgift att upprätthålla säkerheten inom dess gränser och skydda dess medborgare från rättighetskränkningar. Klickar man på ”Rättsväsende” under ”Vår Politik” på Liberala Partiets hemsida får man upp följande text; ”Statens första uppgift är att tillhandahålla ett fungerande rättssystem, d v s ett system för att skydda och värna våra grundläggande rättigheter inom landets gränser.”Av detta följer även att staten måste skydda medborgarna inte bara från andra medborgare, utan även ifrån förtryck från just staten.

En stat som utsätter sina undersåtar för kränkningar är inte bättre än någonting annat som utsätter oss för kränkningar. Jag anser att det viktigaste enskilda begreppet när det kommer till att hindra förtryck från statens sida är ”rättssäkerhet”. Lagen, och lagtillämpningen, måste vara förutsägbar och effektiv. Ingen skall dömas utan att hans skuld är bevisad bortom alla rimliga tvivel. För mig inkluderar även statens skyldighet att inte kränka medborgarna att inte ta ut mer än absolut nödvändigt i skatt eller andra avgifter. Straff skall alltså tjäna dessa syften. De ska göra samhället säkrare, de ska vara rättssäkra och de ska dessutom vara ekonomiskt försvarbara.

Att förhindra brott – Brottsprevention

Inom straffteori finns det i huvudsak två sorters prevention man pratar om. Dels allmänprevention och dels individualprevention. Som namnen antyder handlar det förstnämnda om saker som påverkar befolkningen i stort och det senare om saker som påverkar den enskilda individen.

Direkt allmänprevention handlar i princip om att befolkningen ska vara rädda för att utsättas för de straff som utdelas när någon begår brott. Detta är alltså vad Nozick skriver om under rubriken ”straff som vedergällning och avskräckning” i Anarki, Stat och Utopi.[3] Indirekt allmänprevention handlar å sin sida om lagstiftning kan verka norm- och moralbildande. Attityden bland medborgare till handlingar som är olagliga tenderar helt enkelt att vara mer negativa än till lagligt beteende. Indirekt allmänprevention säger inte så mycket om varför vi ska ha straff. Det är självklart att det är positivt om bra lagar påverkar medborgarnas moraluppfattning men utöver det finns det inte så mycket att säga. Angående den direkta allmänprevention brukar kritik som går ut på att brottslingar inte alltid är rationella föras fram. Detta är naturligtvis sant, men jag anser ändå att det är en rimlig utgångspunkt att precis som Nozick föreslår ha som huvudregel att brott inte ska löna sig. Kan vi skapa ett system i vilket den stora majoriteten av befolkningen gör bedömningen att de personligen tjänar på att följa lagen framför att bryta mot den tror jag att vi har en väldigt god grund att stå på.

Individualprevention handlar istället om hur enskilda individer kan hindras från att begå brott. De två huvudsakliga sätten att göra detta som jag tänker ta upp är inkapacitering och vård. Inkapacitering handlar om att ta ifrån den enskilde möjligheten att begå brott. Det vanligaste sättet är fängelsestraff. Om någon är inlåst kan han inte begå brott ute i samhället. Andra typer av inkapacitering är till exempel dödsstraff, stympning och utvisning. Jag vill hävda att dessa, med undantag för fängelsestraff, är alldeles för problematiska rent moraliskt och rättssäkerhetsmässigt för att kunna användas effektivt, och tänker därför vid det här tillfället koncentrera mig endast fängelsestraff när det kommer till inkapacitering. Jag vet att inte alla håller med om detta men denna framställnings omfattning tillåter mig inte att gå in på den frågan just nu och jag ber därför ödmjukast om att få ta den debatten någon annan gång.

Om en brottsling placeras i fängelse kan han som ovan konstateras knappast begå några rättighetskränkningar ute i samhället. Detta är naturligtvis bra. Om en brottsling placeras i fängelse kan det tyvärr också konstateras att det kommer att kosta en massa pengar. Att hålla någon med mat, husrum och någon slags rekreation samtidigt som han ska vara under övervakning är helt enkelt ett ganska omfattande projekt och kommer att kosta pengar. Om en brottsling inte längre bedöms utgöra en risk för sin medmänniskor om han släpps ut i samhället finns det alltså mycket som talar för att han ska avtjäna sin bestraffning på något annat sätt än i fängelse. Böter, skyddstillsyn, samhällstjänst och fotboja är alla alternativ som är billigare än fängelsestraff och därför bör användas när de är lämpliga.

Den andra typen av individualprevention jag vill ta upp är vård. Om vi skapat ett system som gör det att det i allmänhet är irrationellt att begå brott så återstår det att göra något åt brottslingar som begår irrationella handlingar. Orsakerna till att någon begår brott med hög risk för upptäckt trots att straffen är sådana att han inte kan förväntas göra någon vinst på sitt beteende har rimligen i hög utsträckning något slags underliggande problem som leder till beteendet. Som vi konstaterade i inledningen är syften med bestraffning att göra samhället säkrare på ett så effektivt sätt som möjligt. Detta inkluderar att inte ha brottslingar inlåsta längre än nödvändigt. Om orsaken till att ett brott begicks kan identifieras, till exempel aggressionsproblem, missbruk eller något dylikt, och detta kan behandlas är det med stor sannolikhet billigare för samhället att behandla problemet än att inte göra det. Dels kan straffet omvandlas från fängelse till något konstruktivare eller åtminstone billigare och del minskar risken för återfall. Kort sagt; samhället blir säkrare och kostnaderna minskar. Jag vill vara tydlig med att detta resonemang inte har något med att jag anser att brottslingar har ”rätt till vård” eller något motsvarande utan helt grundar sig på effektivitetsargument. All behandling eller omvandling av fängelsedomar bör dessutom ske på frivillig basis då rättssystemet inte ska syssla med tvångsvård eller tvångsarbete. Vidare bör denna typ av vård bara användas när den anses effektiv och har en tillräckligt hög chans att lyckas. Jag skulle även kunna tänka mig att åtminstone mindre grova brottslingar erbjuds någon form av arbetsträning eller annan hjälp att kunna anpassa sig till en mer normal tillvaro i de fall detta bedöms leda till minskade kostnader.

Jag inser att många läsare kan ställa sig tveksamma till om fängelser i princip ska tjäna som en plats att förvara farliga individer som begått brott tills de antingen är ”botade” eller bedöms redo att släppas ut i samhället igen. Någon kanske tänker på A Clockwork Orange och i sitt stilla sinne funderar på om jag inte har koll på min sci/fi? Då vill jag lugna er. I fallet med riktigt grova brott eller upprepad brottslighet är jag tveksam till om fängelsedomar bör kunna förkortas i någon större utsträckning i händelse av att en individ verkar svara bra på behandling och göra framsteg med sina personliga problem. Försiktighetsprincipen bör tillämpas och det är rimligt skyddandet av samhällsmedborgare prioriteras högre än de ökade kostnader som en längre fängelsevistelse medför.

Våldsmonopolets roll

Don't tread on me

Om vi accepterar statens våldsmonopol är grundtanken att vi ger upp vår rätt att ta till våld, annat än i självförsvar, och istället låter statens våldsmonopol skydda oss och lösa tvister. När vi gör det så är det upp till staten att lösa tvister och göra samhället så fritt från rättighetskränkningar som möjligt. I och med att vi gjort det har vi gett upp våra anspråk på att ensidigt bestämma hur brottslingar ska straffas och behandlas. Vi har, om vi accepterar rättssystemets moraliska auktoritet, alltså som medborgare ingen rätt att utkräva hämnd annat än i den omfattning rättssystemet tillåter. I en sådan situation är det min fasta övertygelse att staten inte ska ägna skattepengar åt att hämnas, staten ska ägna sig åt att skydda våra rättigheter på ett så effektivt sätt som möjligt. Naturligtvis ska straff ha en avskräckande effekt, om inte annat av allmänpreventiva skäl, men det får aldrig ta överhand över samhällets övergripande skyldighet att skydda individer på ett så effektivt sätt som möjligt.

[1] För en kortare överblick hänvisas till första kapitlet i brottsbalken (https://lagen.nu/1962:700) respektive första kapitlet skadeståndslagen (https://lagen.nu/1972:207)

[2] Mårten Schultz, professor vid Uppsala Universitet, har skrivit om hur skadeståndet handlar om rättvisa här: http://www.advokatsamfundet.se/Advokaten/Tidningsnummer/2007/Nr-3-2007-Argang-73/Skadestandsratten-handlar-om-rattvisa/.

[3] Nozick anser att motiv för att överskrida en gräns (begå ett brott etc) är en (1-p) chans att uppnå G där p är sannolikheten att bli påträffad och få utlägga vissa kostnader för handlingen och G är vad brottslingen antas få ut av att begå handlingen. Kostnaderna för handlingen utgörs av kompensation till offret (C), det psykologiska, emotionella och sociala kostnaderna (D) och de ekonomiska kostnaderna (E) han måste betala i form av rättegångskostnader och dylikt. Nozick menar att effektiv avskräckning knappast kan uppstå om värdet av (1-p) x G är större än C+D+E eftersom det då i genomsnitt lönar sig för en person att bryta mot regeln. Den centrala kritiken som riktas mot detta resonemang förefaller vara att människor som genomför brott inte alltid är rationella. Personligen anser jag dock att det ändå kan vara en lämplig utgångspunkt då det verkar minst sagt absurt att bygga upp en system där brott i allmänhet skulle löna sig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.