Den fria ekonomin

I finanskrisens spår talas det om att kapitalismen misslyckats och att det måste till fler regleringar för att vi ska kunna ta oss ur krisen, gärna i kombination med skattefinansierade stödpaket till företag. Liberala partiet ser det precis tvärt om: vi behöver mer kapitalism och färre regleringar.

Den finansmarknad som kraschade 2008 var inte fri utan full av regleringar, kontroll och statlig inblandning. Mycket av bakgrunden till krisen var att politiker ville främja husköp och investeringar som inte skulle anses bära på en fri marknad. De använde därför centralbankernas styrräntor och statliga låneinstitut för att tvinga fram onaturligt låga räntor.

Givetvis kunde finanskrisen ha inträffat ändå, men den skulle inta ha blivit så djup och så långvarig som den nu blir. Framför allt skulle den inte riskera att upprepas. Det som hänt är att regeringar, inte minst den svenska, trätt in och räddat de banker och finansinstitut som varit på väg att gå omkull. Därmed har man belönat kortsiktigt agerande och oansvarigt risktagande.

Detta är blandekonomin i ett nötskal: vinsterna går till ägarna och förlusterna till skattebetalarna. Med den politiken kan vi vara säkra på att vi får fler och värre kriser i framtiden.

Liberala partiet kräver istället att politiken träder tillbaka och ger utrymme för sunda och långsiktiga affärsprinciper att utvecklas på en fri marknad. För det första ska staten inte rädda konkurshotade företag. Det är tvärtom en vital del av det kapitalistiska systemet att företag som gör dåliga affärer försvinner och ersätts med nya.

Den statliga bankgarantin – som regeringen nu utvidgar på skattebetalarnas bekostnad – ska avvecklas. Bankerna måste då av egen kraft – och inte statens – visa att de har säkra tillgångar, och då har de inte råd att agera kortsiktigt. Om det finns behov av till exempel insättningsgarantier, kan bankerna ordna det själva. I förlängningen vill vi också ersätta det nuvarande centralbankssystemet med en guldmyntfot eller liknande.

Vidare kräver vi stopp för statliga stimulanspaket finansierade med budgetunderskott. Att staten lånar pengar är nämligen ingen gratislunch för folket. Om belåningen ska ske utan ökad inflation måste tillgången på pengar minska någon annanstans i samhället genom högre räntor. För många företag har just tillgången på kapital varit den stora stötestenen under krisen, och bristen på riskkapital är stor.

Slutligen vill vi avskaffa företagsstödet. Det finns inget som talar för att statliga myndigheter är bättre än privata investerare på att bedöma vilka företagsidéer som har ekonomisk bärkraft. Tvärtom är de statliga stöden ofta styrda av regionalpolitik, vilja att etablera Sverige som ”grön kunskapsekonomi” och annat som inte har med affärsmässighet att göra.