En liberal syn på den svenska interventionen i Libyen

Med undantag för den fula ankungen SD, så har riksdagspartierna från höger till vänster stött den svenska interventionen i det Libyska inbördeskriget. Exakt vem det är vi slåss för eller varför är däremot mer osäkert. Vi har blivit sagda att det är ett ”humanitärt uppdrag”, att vi måste skydda befolkningen mot Khadaffis bombningar. Det är förvisso ett hedervärt syfte och ett jag tror vi alla sympatiserar med. Vi beundrar de människor som reser sig mot tyranner. Men som vanligt är intervention och krig så mycket mer komplicerat än vad våra folkvalda vill få oss att tro.

JAS Gripen Foto av Ernst Vikne

Till att börja med så är det inte politikernas privata pengar eller privata JAS-plan som skickas till Libyen. Det är som vanligt bekostat av medborgarnas skattemedel. Vi måste reda ut vad statens legitima uppgifter egentligen ar. Som min kollega Hans Palmstierna uttryckte det i sitt blogginlägg i januari:

Staten skall skydda medborgarnas (negativa) rättigheter och deras tillgångar från angrepp från andra individer, grupper eller nationer

Det är den princip som vi som klassiska liberaler utgår från när vi resonerar oss fram till vad staten bör göra. Frågan är då, upprätthåller svenska staten den principen med sin intervention i Libyen? Svaret på den frågan är otvivelaktigen nej. Det libyska inbördeskriget har på intet sätt något med vår nationella säkerhet att göra, och svensk militär skall enbart användas då svenska medborgares liv eller egendom är i fara.

I början av interventionen så försäkrades det att det skulle vara en enkel operation som enbart syftade till att upprätta ett så kallat flygförbud i Libyen. Det hävdades att det egentligen inte ens var ett krig. Den här typen av eufemismer är vanligt förekommande bland demokratiska imperialister som romantiserar krig och dess konsekvenser. Innan USA:s inträde i kriget, så uttryckte sig den amerikanska försvarsministern Robert Gates på följande sätt:

“There is a lot of, frankly, loose talk about some of these military options. Let’s just call a spade a spade. A no-fly zone begins with an attack on Libya to destroy the air defences. That’s the way you do a no-fly zone.”

Robert Gates var en stark motståndare till USA:s inblandning i kriget i Libyen. Tyvärr lyssnade inte Obama på hans råd, och USA är nu involverat i ett femte krig.

Som vanligt har det visat sig att interventionisterna hade gruvligt fel. Det finns inga enkla militära uppdrag och det är utan tvekan ett krig Sverige har givit sig in i. Det har redan fällts fler bomber över Libyen än vad som fälldes över Pearl Harbor. NATO erkänner nu att det förmodligen kommer röra sig om en lång militär operation och det har redan börjats tala om att Sverige bör skicka marktrupper. Vi vet även att CIA hade trupper där långt innan USA (eller rättare sagt Obama) valde att intervenera.

Från rebellerna kommer det även krav på att NATO ska förse dem med tunga vapen, vilket förmodligen är ett måste för att Khadaffi ska kunna besegras. Uppdraget har alltså gått från en humanitär insats till att välja sida i ett inbördeskrig som inte angår oss. Men vilka är då våra nyvunna vänner? Jag hade en mycket hetsig diskussion om just det med en folkpartistisk vän. Precis som vi liberaler tar en principiellt icke-interventionistisk ställning i dessa frågor, så kan vi ju vara säkra på att en folkpartist alltid kommer ta positionen att finns det ett krig någonstans, ja, då ska vi minsann vara där och böka.

Diskussionen började med att min vän var oerhört indignerad över att senator Rand Paul hade ifrågasatt visheten i att USA skulle alliera sig med människor som han var rädd kunde ha kopplingar till Al-Qaida eller andra radikala islamistiska grupper. Min vän försäkrade mig om att så var minsann inte alls fallet. Det här var frihetskämpar utan någon religiös koppling. Rand Paul (och förmodligen även jag) var enbart en okunnig bondläpp som inte visste något om sin omvärld! Jag försvarade dock Rand Pauls position och hävdade att vi inte visste något alls om rebellerna. Jag hävdade även att det i första hand rörde sig om ett klankrig i en socio-kulturell kontext som de flesta européer inte alls förstår. Det är en position jag står fast vid och mycket riktigt, bara några dagar efter vår diskussion, började det strömma in rapporter om rebellernas kopplingar till Al-Qaida.

Missförstå mig rätt, jag hävdar inte att alla rebeller är islamister eller att jag är en expert på Libyen eller ens förstår situationen bra. Det jag hävdar är att ingen gör det och vi borde inte sticka handen i det här getingboet. Det vi dock vet, är att många av rebellerna kommer från östra Libyen där den så kallade Sanussirörelsen är mycket stark. Sanussi har starka kopplingar till wahabiterna och sufisterna och vi vet att libyer från specifikt de här delarna av landet är bland de flitigaste jihadisterna i världen. De har slagit på Balkan, i Tjetjenien, i Irak och i Afghanistan. Vi har med andra ord valt att stödja, och kanske till och med beväpna, de människor som vi ska bekämpa i Afghanistan. Skulle västvärlden börja beväpna de här rebellerna, så gör vi om exakt samma misstag som gjordes under 80-talet då CIA beväpnade och tränade mujahedin för att de skulle slåss mot Sovjetunionen i Afghanistan.

Det finns med andra ord en risk att vi avsätter en brutal diktator och ersätter honom med en annan brutal, islamistiskt, diktator. Iran är det bästa exemplet på ett sådant scenario.

Den ständiga interventionen i mellanöstern och stödet till brutala diktatorer radikaliserar de här grupperna och skapar ett enormt hat mot västvärlden. Min position är att vi just därför inte bör lägga oss i, utan istället se hur korten faller och sedan agera efter det. Skulle vi lägga oss i, även om intentionen är den bästa, så kommer vi bara få äta upp det längre fram. Det är något vi absolut inte behöver.

Under ett informellt samtal med Rapports utrikeskorrespondent, Bo Inge Andersson, så pratade vi om Sveriges militära inblandning i Libyen. Under samtalets gång så frågade sig Bo Inge hur det här egentligen skulle uppfattas i mellanöstern. Sverige har trupper i Afghanistan, Lars Wilks-kontroversen och nu kanske vi ska bomba Libyen. Frågan ställdes lite skämtsamt men det fanns ett allvar i bakgrunden. Oavsett om intentionen bakom vår inblandning är så god som den någonsin kan vara, så kommer det finnas gott om radikala grupper som kommer se det som ännu ett exempel på västvärlden som dödar muslimer. Om hat och våld är lönen för vår inblandning, varför överhuvudtaget lägga sig i något som till att börja med inte ens angår oss?

Vi måste även vara medvetna om att krig är en utmärkt anledning för statsfundamentalisterna att utöka statens befogenheter och inskränka våra naturliga rättigheter. Försvarsminister Sven Tolgfors har själv sagt att FRA var nödvändigt för att säkerställa soldaternas säkerhet i Afghanistan. Mitt svar till Tolgfors är att vi aldrig behöver ge upp våra friheter. Vi behöver bara ta hem våra trupper. Eller för att citera John Madison:

“No nation could preserve its freedom in the midst of continual warfare.”

Sverige är nu inblandat i två krig. Det här inbjuder till möjligheter som statsfundamentalisterna aldrig kommer låta passera.

Jag tror att Liberala partiet med en tydlig och principiell icke-interventionistisk utrikespolitik kan erbjuda en viktig kontrast till övriga partier. Tyvärr är jag medveten om att det hos många liberaler finns en väldigt motsägelsefull syn på just utrikespolitik. Personer som är så förnuftiga och klarsynta när det gäller ekonomiska och sociala frågor tror helt plötsligt att staten är en gudomlig entitet och att socialism och centralplanerande fungerar när det gäller utrikespolitik. Det är vår uppgift att visa på det felaktiga i deras resonemang och basera vår liberala utrikespolitik på Thomas Jeffersons råd:

“Peace, commerce and honest friendship with all nations; entangling alliances with none.”

Daniel Fjellström, Liberala partiet Uppsala

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  1. Jag vet inte om det var klokt eller oklokt att ge sig in i Libyen. Däremot är jag helt säker på att principen att all intervention är felaktig inte kan vara rätt.

    Liberalism handlar om är att skydda individens rättigheter. Att bara begränsa skyddet till nationalstaten har jag svårt att se det riktiga i. Rättigheter är universella.

    En gräns är trots allt bara en statlig konstruktion och den vi har här kom till då Sverige var en diktatur och kungadömen i Europa stred mot varandra. Om man nu är för ett gemensamt rättsväsende så varför ska mord helt plötsligt bli acceptabelt bara för det begås utanför territoriet Sverige?

    Självklart kan det finnas taktiska skäl att inte angripa, tex. om man tror en fredlig lösning är inom räckhåll. Jämför med ett kapardrama där polisen inte stormar flygplanet direkt utan man försöker först få kaparna att ge sig på fredlig väg. Men någonstans finns en gräns där våld blir den enda utvägen, förhandlingar fungerar inte längre. Ja, oskyldiga kan komma att dö när man stormar, men det moraliska ansvaret för det bärs så klart av kaparna, eller Khadaffi i det här fallet. Han initierade våldet.

    Hur finansiering ska ske kan alltid diskuteras. Det kan ju knappast vara svenska skattebetalares skyldighet att befria all världens folk. Här tror jag man måste vara pragmatisk, som så mycket annat när det det gäller nattväktarstaten. Det går tex. inte att komma fram till en princip för hur långt straff en våldtäkt ska ge. När blir man myndig? Hur länge ska man få arrestera en person? Vad krävs för att få göra en husrannsakan? Sådant kan alltid diskuteras,.men rättigheterna kan aldrig ifrågasättas.

    Men som sagt. Jag säger inte bu eller bä om Libyen. Jag sitter inte på information för att fatta det operationella beslutet, anfalla eller avvakta/förhandla. Däremot tycker jag det vore beklagligt om Liberala partiet gjorde icke-intervention till officiell politik.