En snart trettioårig paradox

”Socialismen är död.”

Fastän ovanstående ords beskrivning av verkligheten hade varit överlägsen den som bibringades Vänsterpartiets ombud genom uttalandet ”kommunismen är död”, skulle det ha varit för mycket begärt av Sveriges socialistpartis dåvarande ordförande Gudrun Schyman att fälla ett sådant yttrande under partiets kongress den 31 maj 2000. För icke-dogmatiker som bevittnat Berlinmurens fall och tagit notis om Sovjetunionens kollaps är utsagan emellertid delvis ett komplett faktum. Bortsett från ideologiska dinosaurier i marginaliserade extremistpartier och de politiska eliterna i Nordkorea och på Kuba accepterar alla att socialism – d.v.s. offentligt ägande och offentlig drift av produktionsmedlen – är ett katastrofalt misslyckande. Den i början av 1990-talet verkställda strykning ur partiprogrammet av kravet på ett förstatligande av näringslivet som genomfördes av Socialdemokraterna, ett parti vars ledande företrädare tidigare emellanåt stämde in i dåvarande VPK:s hyllningskör av socialistiska terrorregimer världen över, tjänar som en god illustration av detta. Systemets hemmahörande i historiens skräpkorg sägs vara uppenbar.

Så lyder förvisso tankegångarna i västvärlden; i verkligheten kvarstår socialismens smärtsamma närvaro. Trots att det direkta offentliga ägandet av bilfabriker, bagerier, kemisk industri, möbelvaruhus, bomullsodlingar etc. döms ut som ett elände för människor och miljö – utöver att vara konstaterbart oförenligt med demokrati – syns inga tecken på att denna insikt inverkar på den praktiska politiken. Någon substantiell minskning av plundringen av den privata sektorns resurser kan nämligen ej iakttas. Det föreligger ett intimt samband mellan ägande och drift av produktionsmedel och de därigenom genererade inkomsterna, varför den svenska offentliga sektorns årliga beslagtagande av halva bruttonationalprodukten kan ligga till grund för påståendet att Sverige är ett halvsocialistiskt land. De statliga och kommunala utgifternas omfång (vilket är ett intressantare mått än skattetrycket) har inte rört sig nämnvärt sedan kollektivismens sammanbrott för trettio år sedan, och det förblev lika stort vid början av regeringen Reinfeldts ämbetstid som vid dess slut. Internationella jämförelser ger liknande resultat. Med andra ord kontrollerar politiken hälften av samhällets resurser (eller ännu mer om kostnader i näringslivet som inte hade existerat utan statliga regleringar inkluderas), trots erfarenheterna från de länder där staten underlagt sig ännu större delar av ekonomin och följaktligen det bredare samhället.

Självklart är den offentliga styrningens karaktären av vikt. Ett sovjetiskinspirerat produktionsförfarande är uppenbarligen uslare än en någorlunda fri marknadsekonomi med huvudsakligen privat ägande i direkt mening, men med kraftig offentligfinansiell omfördelning. Även graden av kontroll är relevant. Planeringsorganet i ett rent socialistiskt land förfogar över (närapå) 100 procent av ekonomin, medan de offentliga sektorerna i länder som Sverige och USA styr c:a 40–50 procent av produktionens frukter. Detta rubbar dock inte den grundläggande principen att mer statlig intervention i det ekonomiska livet korrelerar med ökad skada. Om en avsocialisering i form av ett övergivande av planekonomi företas i syfte att möjliggöra personlig frihet, högre välstånd, en bättre miljö o.s.v., torde det följa att en modifierad fortsättning av en sådan politiken medför likartade positiva effekter. Lärdomen från de stater i öst som vandrat ännu längre på den kollektivistiska vägen är således densamma. Ändock observeras inga rörelser bort från den nuvarande ordningen, oavsett politisk färg på innehavarna av regeringstaburetterna.

Här erbjuder Klassiskt liberala partiet ett tydligt alternativ. Socialismens (påstådda) död skall inte bara förkunnas, utan även praktiskt omsättas. Kommunism – ett anarkistiskt samhälle utan klasser, privat äganderätt och valuta – har världen aldrig skådat, men om de socialistiska regimernas fruktansvärda härjningar kan otaliga människor vittna. I stället för en läpparnas bekännelse om kollektivismens misslyckande bör dessa erfarenheter tas till intäkt för att driva ut den form av socialism som alltjämt hänger sig kvar i vårt samhälle.

Rösta på Klassiskt liberala partiet i valen den 9 september!