Gästinlägg: Hushållens skuldsättning måste tas på allvar

Ibland måste makthavare fatta beslut som kan sätta deras popularitet på spel. Inflationsbekämpning, som ofta resulterar i högre arbetslöshet är inte populärt, ränteökningen som klämmer till låntagare är inte heller populärt. Idag står våra makthavare inför ett lika impopulärt beslut: hur ska vi minska hushållens privata skuldsättning?

Sedan 90-talet har den privata skuldsättningen i Sverige ökat alarmerande i förhållande till disponibel inkomst. Till och med i tider av lågkonjunktur unnar vi oss själva att låna som om räntan vore negativ och inga prognoser talar för förändringar i det beteendet. I finansdepartementets korridorer agerar hushållens skuldsättningar den stora elefanten och trots att vi nu lämnar valtider bakom oss ekar det tomt från förslag. Det kommer dröja länge innan någon finanspolitisk talesperson kliver fram till podiet i plenisalen och konstaterar att ränteavdraget måste avskaffas för att dämpa de enorma skuldsättningarna.

Ränteavdraget innebär att man ges möjligheten att dra av kapitalförluster mot skatten. Detta dämpar lånekostnaden och skapar incitament att ta lån som under normala förhållanden skulle klassas som väldigt riskabla. Hushåll med lägre inkomster ges då möjligheten att konkurrera om dyrare bostäder vilket ökar efterfrågan och enligt teorin, sätter press på ökat byggande. Utfallet blir dock inte som önskat på grund av enorma etableringshinder och utdragna byggprocesser på bostadsmarknaden som snedvrider konkurrens och förhindrar nybyggande. Den ökade efterfrågan möter alltså ett fryst utbud.

Det kortsiktiga perspektivet om att efterfrågan skulle driva på nybyggande faller alltså under premissen att utbudet hämmas på grund av en enorm regleringsbörda. Från ett långsiktigt perspektiv kan vi därför härleda att ränteavdragets enda primära effekt blir att subventionera riskabla lån, något som försätter framförallt låginkomsttagare och unga i skuldfällor. Addera detta med fortsatt låga styrräntor och den stimulerade konsumtionen bygger på dessa skulder progressivt i förhållande till den ökade disponibla inkomsten.

Att städa upp i det privata skuldträsket kräver dock en viss försiktighet och omsorg. För att undvika snabba prisfluktuationer på bostadsmarknaden och förödande finansiella situationer för höglåntagare bör ränteavdraget fasas ut i kombination med en sänkning av kapitalinkomstskatten. Detta skulle få en positiv effekt på nettoinkomsten och subventioner av riskabla allokeringar skulle minska – därmed skulle den finansiella örfilen mot unga och låginkomsttagare inte få samma effekt som om ränteavdraget i sin helhet avskaffades imorgon. Man måste faktiskt ta hänsyn till att det inte är hushållen som bestämt spelreglerna, utan politiker som tror sig kunna leka Jesus med finanserna och stimulera ekonomin utan konsekvensanalys. En försiktig utfasning av ränteavdraget skulle ge möjlighet till anpassning i enlighet med målsättningen om dämpade prisfluktuationer och sunda finanser på såväl privat om offentlig nivå.

Tiden är kommen för beslutsfattarna att ta ansvar, trots att det kan tyckas obekvämt. Om än dina opinionssiffror får sig en törn är det inget gentemot vad som händer när alla låntagare bidrar till att blåsa upp en bostadsbubbla som i en tid av högst spekulativ tillväxtnivå kan komma att resultera i en ny finanskris. Inte bara en mild recession. Ta nu ansvar och bortse från att maktspelet i riksdagens korridorer kan jämföras med popularitetstävlingen i högstadiekorridoren – den privata skuldsättningen måste tas på allvar.

/Johan Gustavsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.