“Ron Paul, konservativ i liberal förklädnad” – En replik

I ett blogginlägg kallat ”Ron Paul, konservativ i liberal förklädnad!” kritiserar liberaldemokraten Torbjörn Jerlerup Ron Paul för att inte alls vara liberal, utan istället vara konservativ.

Ron Paul

Jerlerups argumentation följer den linje som vi har vant oss komma från liberaldemokrater. I detta blogginlägg ska jag dissekera, dekonstruera och vederlägga Jerlerups påståenden och premisser. Jag kommer att visa hur Jerlerup har fel, såväl idéhistoriskt som i de enskilda sakfrågorna.

Låt oss börja idéhistoriskt och fastslå att Jerlerups blogginlägg är fullständigt kontextlöst! Med andra ord, Jerlerup svänger sig med uttryck som han själv inte förstår. Han uppfattar inte de nyansskillnader i terminologi som existerar mellan USA och Europa. Vi måste först förstå begreppen ”liberal”, ”konservativ” och ”libertarian”, samt sätta dem i en korrekt socio-historisk kontext för att göra en korrekt analys. Jerlerup saknar denna kunskap, och hans analys blir därmed lika ytlig som den politik han företräder. Till att börja med så måste vi definiera var Ron Paul befinner sig politiskt och ideologiskt, i ett historiskt och kulturellt perspektiv. Ron Paul tillhör vad man i USA brukar kalla ”Old Right”, vilket var en politisk och filosofisk rörelse som motsatte sig Roosevelts New Deal samt USA:s intervention i första och andra världskriget. Den så kallade ”America First-rörelsen” var starkt influerad av den icke-interventionistiska utrikespolitiken som förespråkades av personer kopplade till ”Old Right”. Det var inte bara republikanerna som hade Old Right-sympatisörer, utan även demokraterna. ”Old Right” stod för fri marknadskapitalism, individuella friheter, en decentraliserad statsmakt och en icke-interventionistisk utrikespolitik, allt baserat på klassiskt liberala principer.

Under 1920-talet i USA började liberaler och liberalism alltmer kopplas samman med etatism (ungefär som i dagens Sverige). Medan konservatism i Europa kopplades till adelns rätt till sina urgamla privilegier (vilket är kopplingen Jerlerup gör) så började konservatism i USA nu kopplas till viljan att bevara, eller ”konservera” frihet. Detta är en av nyanserna som Jerlerup inte ser eller förstår. Vad som skall bevaras skiljer sig oerhört mycket från land till land. Då den amerikanska självständighetsförklaringen baseras på klassiskt liberala principer, följer det logiskt att en konservativ i USA vill bevara dessa principer. En konservativ i Sverige vill bevara något annat, och en konservativ i Iran vill bevara ytterligare något annat. Den konservativa rörelsen i USA är oerhört differentierad och innehåller en mängd olika subgrupper. Men lite förenklat så kan man säga att dagens konservativa rörelse består av tre stora grupper: Det är religiösa konservativa, eller den religiösa högern, som de även kallas. Den gruppen blev särskilt inflytelserik i det republikanska partiet under Ronald Reagan och ledde till en schism mellan Reagan och Barry Goldwater som ansåg att de människorna inte hade något i den konservativa rörelsen att göra. Jag ska senare återkomma till Goldwater som en såväl konservativ, som libertariansk (klassiskt liberal) ikon. Den andra stora gruppen inom den konservativa rörelsen är den neo-konservativa falangen. Det är en grupp som ideologiskt befinner sig långt ute på den progressiva vänsterkanten. De är starka etatister, och deras främsta kännetecken är den hyperaggressiva militarism de förespråkar. Den tredje falangen är de personer kopplade till libertarianism och/eller old right-konservatism.

Som vi kan se är konceptet ”konservativ” mycket komplicerat och kan snarare ses som ett samlingsnamn på olika grupper som (oftast) delar vissa grundvärderingar. Även libertarianism är att betrakta som ett samlingsnamn. Den libertarianska rörelsen rymmer såväl Old Right-konservativa, minarkister och anarkister, samt alla subgrupper kopplade till dessa termer. Det finns även Old Right-konservativa (som Pat Buchanan) som inte är libertarianer.

Den stora splitten mellan libertarianer och konservativa skedde under 1960-talet. Den konservativa rörelsen leddes nu av det som kom att kallas ”New Right”. En term som användes för att skilja dem från deras föregångare i ”Old Right”. Det som framförallt skilde grupperna åt var deras syn på utrikespolitik. Där ”Old Right” förespråkade en icke-interventionistisk utrikespolitik, ville ”New Right” föra en mer interventionistisk politik för att bekämpa kommunismen globalt. Under 60-talets Vietnamkrig lämnade många libertarianer det republikanska partiet på grund av vad de såg som en ökad militarism och etatism inom partiet. 1971 grundades Libertarian Party, som är USA tredje största parti.

Vad leder då denna historiska bakgrund fram till? Den visar på att verkligheten är betydligt mer komplicerad än vad Jerlerup vill göra gällande. I en amerikansk kontext går det inte att helt skilja konservatism-libertarianism-klassisk liberalism åt. De är förenade med varandra. En oerhört viktig förgrundsgestalt för den moderna konservativa rörelsen i USA är Arizonasenatorn Barry Goldwater. Hans bok The Conscience of a Conservative definierar i mångt och mycket den moderna konservativa rörelsen. I boken skriver han följande:

I have little interest in streamlining government or in making it more efficient, for I mean to reduce its size. I do not undertake to promote welfare, for I propose to extend freedom. My aim is not to pass laws, but to repeal them. It is not to inaugurate new programs, but to cancel old ones that do violence to the Constitution, or that have failed their purpose, or that impose on the people an unwarranted financial burden. I will not attempt to discover whether legislation is “needed” before I have first determined whether it is constitutionally permissible. And if I should later be attacked for neglecting my constituents’ “interests,” I shall reply that I was informed that their main interest is liberty and that in that cause I am doing the very best I can.”

Barry Goldwater 1962
Barry Goldwater 1962

Denna passage i boken har citerats otaliga gånger av såväl konservativa politiker och aktivister som libertarianer. Det är grunden för vad den konservativa rörelsen står för. Det är även något som alla klassiska liberaler i Sverige kan skriva under på. Kanske även ett fåtal liberaldemokrater?

Goldwater ansågs vara den mest konservativa politikern i senaten under hans tid, och fick smeknamnet ”Mr Conservative”. Men det råder heller ingen tvekan om att Goldwater var en libertarian och var en av de främsta motståndarna till den religiösa högerns inflytande på det republikanska partiet. Goldwater var själv kristen men förstod vikten av att skilja på politik och religion.

Den ideologiska arvtagaren till Barry Goldwater var Ronald Reagan. Hans syn på konservatism kontra libertarianism uttryckte han som följande:

I believe the very heart and soul of conservatism is libertarianism”.

Som vi vet svek tyvärr Reagan många av sina konservativa och libertarianska principer. Det vi tydligt kan se är att termer som konservativ, libertarian och klassisk liberal är alltför komplicerade för att användas så som Jerlerup gör. Han försöker dissekera Ron Pauls ideologi med en bensåg, när han egentligen behöver använda en skalpell.

Jag vill här även ta upp konceptet ”konstitutionalism”. Som vi alla känner till är Dr Paul en strikt konstitutionalist. Med andra ord så tar han den ed han har svurit på allvar, att upprätthålla och beskydda den amerikanska konstitutionen. Utifrån en svensk kontext kan därför många av Dr Pauls ställningstaganden te sig lite underliga, vilket jag kommer illustrera och förklara när jag går in på Jerlerups sakargument mot Dr Paul.

Efter denna idéhistoriska bakgrund, så är det dags att vederlägga Jerlerups så kallade argument för att klassiska liberaler inte bör stödja Dr Paul. Jerlerup börjar med följande påstående:

Det fanns liberaler som försvarade slaveriet på 1850-talet. Sättet de resonerade var så här. Att USA:s regering ska förbjuda slaveri är okonstitutionellt och oliberalt och är att påtvinga folk åsikten att slaveri är fel. Istället ska vi behålla lagarna som de är (och lagen tillät slaveri = man behöll slaveriet) och låta delstaterna bestämma om man ska ha slaveri i delstaten eller inte.
När jag läser vad ”libertarianen”, och presidentkandidaten, Ron Paul ser jag exakt samma hyckleri.”

Det är ett intressant påstående av Jerlerup. Att det fanns personer som försvarade slaveri vet vi. Vi vet även att det fanns personer som försvarade det konstitutionellt, utifrån det tionde tillägget. Den mest berömda var John C. Calhoun som sedermera blev vicepresident under John Quincy Adams. Calhouns ideologi och politik förändrades mycket under hans liv, men att påstå att han och hans supportrar var liberaler, torde vara att dra liberal-begreppet väl långt. Även för en liberaldemokrat.

Ron Paul i Iowa 2011

Jerlerups första angrepp på Dr Paul gäller hans syn på äktenskap. Dr Paul stödjer den så kallade ”Defense of Marriage Act” (DOMA). Men frågan är varför Dr Paul stödjer den typen av lagstiftning? Anledningen är att DOMA tillåter de olika delstaterna att definiera äktenskap på olika sätt. Om South Carolina vill definiera det på ett sätt så kan de göra det. Om New Hampshire vill definiera det på ett annat sätt har de rätt att göra det. DOMA fråntar den federala statens möjlighet att centralt definiera äktenskap för alla delstater. Huruvida det här är rätt väg att gå, är jag osäker på. Jag är inte heller säker på att jag delar Dr Pauls ställningstagande i denna fråga. Men hans position är konstitutionell och det är viktigt att förstå nyanserna. Något som Jerlerup inte gör.

Jerlerups andra kritik mot Dr Paul gäller såklart frågan om abort. Återigen missförstår Jerlerup Dr Pauls position och missar de kulturella skillnaderna mellan Sverige och USA. I Sverige må denna fråga vara avgjord bland klassiska liberaler, men bland libertarianer i USA är det en mycket öppen fråga. Det hela kokar ner till om vi ska definiera fostret som en levande människa eller inte. Återigen delar jag inte Dr Pauls syn i frågan, men den intellektuella lathet Jerlerup uppvisar i frågan förtjänar bara förakt. Dr Pauls position är att domstolsbeslutet Row vs Wade från 1973, som fastslår att kvinnors rätt till abort ska garanteras i alla delstater, bör upphävas. Dr Paul menar att domstolsbeslutet är okonstitutionellt, då det inte finns något i den amerikanska konstitutionen som delegerar sådana frågor till den federala regeringen, utan bör därför lösas i de enskilda delstaterna. Även om abort definierades som mord, vore det inte en federal fråga, eftersom mord inte är ett federalt brott. Det handlar återigen om nyanser som Jerlerup och hans gelikar inte förstår.

Jerlerups tredje, och förmodligen mest pinsamma attack på Dr Paul är hans koppling till Tea Party-rörelsen. Jerlerup skriver följande om Tea Party-rörelsen:

Tea party rörelsen är den konservativa rörelse om vunnit terräng i USA de sista åren. En rörelse som vill att stater och delstater ska förbjuda vissa omoraliska saker (som abort och homosexualitet) och försvara USA som kristen nation”.

Ge mig frihet ... inte skuld!

Det är särskilt den sista mening som är intressant. Är det verkligen av de anledningarna som Tea Party-rörelsen uppstod? Är det frågorna som förenar Tea Party-aktivister? Vet Jerlerup överhuvudtaget någonting om Tea Party-rörelsen? Som jag har visat förstår han inte begreppen han slänger sig med. Att då tro att han kan förstå Tea Party-rörelsen blir naturligtvis självuteslutande. Att Ron Paul är en del av Tea Party-rörelsen är självklart, då det första Tea Party-mötet hölls 2007 som en så kallad Money Bomb till minne av Boston Tea Party. Gräsrotsrörelsen som uppstod kring Dr Paul anordnade den självmant och samlade in pengar för hans presidentkampanj. Den nuvarande Tea Party-rörelsen har sin grund här. Tea Party-rörelsen är en komplicerad hybrid mellan libertarianer och mer socialt konservativa. Deras åsikter skiljer sig i många frågor, men det som förenar dem är en ärlig och uppriktig oro för den amerikanska ekonomin, statsskulden och budgetunderskotten. Samt ett förakt för det politiska etablissemanget i bägge partier som har drivit USA till ruinens brant. Det är med andra ord ekonomiska frågor som förenar aktivisterna i Tea Party-rörelsen, inte livsstilsfrågor. Men då ekonomi ligger utanför den liberaldemokratiska referensramen är det här självfallet inte något Jerlerup kan ta till sig. Tea Party-rörelsen har ingen enhetlig policy eller ideologi. Det finns inte en enhetlig syn på abort eller homosexualitet inom Tea Party-rörelsen. Märk väl, att det är Jerlerup som definierar abort och homosexualitet som omoraliskt. Det förefaller som om det är Jerlerups moraliska kompass som är trasig. Han skriver även följande:

”Ron Paul är en av Tea Party-rörelsens ledare. […] Han ser sig själv dessutom som en del av den. (Hans senaste bok heter ”Tea Party goes to Washington”.)

Att Ron inofficiellt är en av Tea Party-rörelsen ledare tror jag ingen motsäger. Han har även kallats Tea Party-rörelsens Gudfader. Men citatet illustrerar även Jerlerups intellektuella ohederlighet och/eller lathet. Boken han nämner är skriven av RAND Paul, Ron Pauls son. Något som vem som helst som kan läsa innantill skulle upptäcka. Men eftersom Jerlerup inte är intresserad av att förstå Ron Paul, Rand Paul eller Tea Party-rörelsen så är det inte intressant för honom. Jag vill dock rekommendera Jerlerup att läsa mitt blogginlägg om Rand Paul, såväl som boken The Tea Party Goes to Washington.

Sammanfattningsvis så tror jag att Ron Paul är oerhört stolt över att ses som gudfadern till den rörelse som har försökt rensa upp i det träsk som Washington DC är beläget på. Att liberaldemokratiska etatister inte förstår det här, torde heller inte förvåna någon.

Jerlerup fortsätter sitt agiterade med följande påstående:

”Så ta en funderare vad som kommer att hända med Ron Paul vid makten, då USA:s regering förklarar att äktenskap bara är mellan man och kvinna och tillåter delstaterna att göra vad fan de vill i homosexfrågan. Vad händer då Ron Pauls homofoba moralister tar över makten i nån delstat och driver igenom strängare lagar MOT homosexualitet?”

Jag tycker det här citatet illustrerar Jerlerups totala brist på förståelse för det amerikanska politiska systemet. Till att börja med, till skillnad från de flesta andra, så kandiderar Dr Paul till att bli USA:s president, inte dess kejsare eller diktator. En presidents makt är mycket begränsad enligt konstitutionen. Vidare är det kongressen, inte presidenten, som skriver lagar. Som jag tidigare har förklarat skulle DOMA även låta delstaterna själva definiera vad äktenskap är. Det är långtifrån perfekt. Äktenskap bör optimalt sett definieras enbart av de inblandande. Inte tredje part. Men med Jerlerups syn, så kan ingen delstat låta homosexuella gifta sig, då han vill att den federala staten ska bestämma det. Exakt vad Jerlerup sedan menar med att delstater ska få ”göra vad fan de vill i homosexfrågan”, eller vad han menar med ”strängare lagar mot homosexualitet” är lika osäkert och svävande som allt annat han skriver. Det är dock tydligt att han utgår från en unken form av kollektivism, där homosexuella har specifika behov och rättigheter. Inte som individer, utan som den sexualitet han definierar dem utifrån. Jerlerups historielöshet gör att han oroar sig i onödan. Om han skymtar Jim Crow-lagar för homosexuella bör han vara medveten om att sådana lagar i sig är okonstitutionella och där och då skulle den federala staten fylla en klar funktion genom att slå ner på sådana lagar.

Jerlerups sista attack är den gamla vanliga ”guilt by association”. Tyvärr är det sant att vissa konspiratoriska och rasistiska individer har dragits till Dr Pauls kampanjer i och med att de delar hans syn på den federala statens storlek. Hade Jerlerup varit en hederlig debattör hade han låtit Dr Pauls åsikter stå för sig själv, inte åsikterna hos vissa människor som röstar på honom. Men då vi vet att så inte är fallet, så är denna typ av logiska felslut att vänta sig.

Jerlerup avstår även från att överhuvudtaget ta upp varför klassiska liberaler beundrar och stödjer Ron Paul. Jag tror att det i många fall handlar om att Jerlerup som liberaldemokrat, inte riktigt förstår de här frågorna. Men låt oss för sakens skull illustrera varför Ron Paul är den kandidat alla klassiska liberaler bör stödja:

• Ron Paul har aldrig röstat för höjda skatter
• Ron Paul har aldrig röstat för en ofinansierad budget
• Ron Paul röstade emot The Patriot Act
• Ron Paul röstade emot The Real ID Act
• Ron Paul vill upphäva War on Drugs
• Ron Paul röstade emot kriget i Irak och har röstat emot all finansiering av kriget i Irak
• Ron Paul röstade emot TARP
• Ron Paul har aldrig röstat för federala restriktioner på rätten att äga och bära vapen
• Ron Paul har aldrig röstat för att utöka presidentens makt
• Ron Paul röstade emot Obamacare
• Ron Paul röstade emot No Child Left Behind
• Ron Paul vill avskaffa Federal Reserve och reformera valutasystemet
• Ron Paul var den enda politikern som förutsåg den ekonomiska krisen 2007 och som har en lösning på det strukturella problemet
• Ron Paul företräder en icke-interventionistisk utrikespolitik
• Ron Paul är den enda politikern som konsekvent står upp mot den korporativistiska ekonomiska politiken och försvarar fri marknadskapitalism
• Ron Paul har aldrig låtit sig korrumperas och har aldrig kompromissat när det gäller frihet

Av dessa, och många andra, anledningar är Ron Paul det självklara valet för alla som älskar fred och frihet. Att liberaldemokraterna, och dess företrädare, har positionerat sig som ett parti som silar mygg och sväljer kameler har varit uppenbart en längre tid. Torbjörn Jerlerup gör det bara ännu mer uppenbart i sitt pinsamma försök att attackera en man som under hela sitt liv har kämpat för fred och frihet.

Daniel Fjellström, Liberala partiet Uppsala

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  1. Bra skrivet, och intressant läsning!
    Önskar att skribenten kunde tona ned på ilskan emot Torbjörn Jerlerup/Liberaldemokraterna dock, det är bara onödigt och otrevligt.

  2. Trevlig text. Håller med om det mesta. Dock tvivlar jag en smula på att Ron Paul är den “enda” som förutsåg eller stod upp mot det som nämns nedan. Kanske skulle modifiera texten lite.

    • Ron Paul var den enda politikern som förutsåg den ekonomiska krisen 2007 och som har en lösning på det strukturella problemet
    • Ron Paul är den enda politikern som konsekvent står upp mot den korporativistiska ekonomiska politiken och försvarar fri marknadskapitalism

  3. Väldigt trevlig läsning, men jag håller med Jesper i att vi bör hålla en bättre ton mot Liberaldemokraterna, såväl som alla partier.

  4. Problemet är att många som kallar sig för liberaler eller libertarianer inte förstår värdet i decentralisering. Ju mindre centralmakt, desto bättre. Jag tror det har att göra med Rand-influenser om “objektiva lagar”.

  5. So as not to appear brain-damaged, I’ll write in my native tongue. Firstly, an excellent article generally and an honest and fair defense of Dr. Paul and constitutionalism, specifically.