Senator Tea Party

Det här är en text jag skrev för ett par veckor sedan på Facebook. Jag väljer att lägga upp den här nu, med en liten uppdatering längst ner.

Texten är högst subjektiv och helt färgad av mina personliga åsikter.

Rand Paul
Rand Paul fotograferad av Gage Skidmore

2010 var ett oerhört spännande år i USA, rent politiskt. Då Barack Obama valdes till president 2008, hade han valts av människor som hade trott på hans budskap om förändring. Men under hans presidentskap har det blivit plågsamt uppenbart att han var köpt av samma specialintressen som tidigare presidenter. Den enda “förändring” vi kunde se var att skulderna och övervakningen av medborgarna ökade ännu mer under Obama än under Bush. Krigen, som Obama skulle avsluta, fortsätter utan mål och mening.

Ur detta politiska kaos, där etablissemanget hos båda partier har svikit, växte den konservativa gräsrotsrörelsen “Tea Party Movement (TPM) ” fram. TPM har brottats med alla de problem som stora rörelser utan ett fast ledarskap drabbas av. Inom rörelsen har det florerat rasism och konspirationsteorier. Hur många sådana människor det finns inom TPM är svårt att uppskatta, då media tenderar att fokusera på just det. Men det positiva med TPM är den generella kritiken mot den förvuxna federala staten och mot det politiska etablissemanget i bägge partier.

Under 2010 har TPM blivit en reell maktfaktor inom amerikansk politik. De republikaner som har ansetts vara en del av etablissemanget har förlorat primärvalen, mot de kandidater som har lierat sig med TPM. Den som tydligast har identifierat sig med TPM och som TPM tydligast har identifierat som sin kandidat, är Rand Paul från Kentucky.

Rand Paul är en ögonläkare från Bowling Green, men framförallt är han son till Ron Paul, kongressledamot och presidentkandidat från Texas.

Efter en tids rykten valde Rand att annonsera sin kandidatur på Rachel Maddow Show i TV-kanalen MSNBC. För er som inte är insatt i amerikansk media, så är MSNBC det Demokratiska partiets propagandabyrå, på samma sätt som FOX är Republikanernas. Dock hade såväl MSNBC och Rachel Maddow varit mycket positiva till Rands far, som hade medverkat i hennes program ett flertal gånger under 2008-2009. Rand Paul var i detta läge en spännande kandidat, som likt sin far hade kritiserat republikanerna och George Bush. Han åtnjöt därför viss respekt hos de liberala (amerikansk kontext) medierna. Vi ska senare se hur detta skulle ändras.

I Kentuckys primärval skulle han ställas mot etablissemangets handplockade kandidat, Trey Grayson. Grayson var Secretary of State i Kentucky, och stöddes av bl a Mitch McConnell (den andra senatorn från Kentucky), John McCain, Dick Cheney och Rudi Guiliani.

Grayson hade redan kampanjat i över ett år, och hade den politiska erfarenhet som Rand helt saknade. Han hade även ekonomiskt stöd från en mängd mäktiga specialintressen. Vilket annat år som helst hade segern för Grayson varit klar. Men det här var inte vilket år som helst, och Rand Paul var inte vilken kandidat som helst.

Rand låg långt efter Grayson i den första mätning som gjordes. Han hade precis börjat sin kampanj och många kände inte till honom som person. Men Rand hade två fördelar gentemot Grayson, som han utnyttjade maximalt. Den första var hans efternamn. Genom ett antal stora Money Bombs lyckades han samla in mer pengar än Grayson, genom stöd runt om i USA från hans fars supportrar. Hans andra stora fördel var hans tidiga liering med TPM, redan innan den blev en maktfaktor.

Efter bara några månader kom chocken för Tray Grayson: Rand Paul var redan ikapp honom i mätningarna! Genom en stark kritik mot det republikanska etablissemanget och åren under George Bush lyckades Rand kampanja ”från höger”. Överallt i media utmålades han som den ”konservativa kandidaten” medan Grayson fick rollen som etablissemangets kandidat.

Rand fick även stöd från ”rätt” personer och organisationer under sin primärvalskampanj, kanske ingen viktigare än Sarah Palin. Men även ”rätt till liv” samt ”rätt att äga vapen”- grupper ställde sig på Rand sida. Något som är oerhört viktigt för en republikan.

De ideologiska skillnaderna mellan Rand Paul och Tray Grayson, var inte bara något som media fick för sig. Det är viktigt att visa på att det faktiskt var stora ideologiska skillnader mellan kandidaterna. Tray Grayson står ideologiskt nära neokonservativismen. Han har inte en traditionell konservativ bakgrund, utan stödde Bill Clinton under 90-talet. Han förespråkar en interventionistisk utrikespolitik och stödde okritisk krigen i Irak och Afghanistan. Han stödde även TARP och övriga bailouts. Rand Paul å andra sidan tillhör det som brukar kallas Old Right, där han kombinerar en politisk libertarianism med en personligt social-kristen konservatism.

Men är då Rand Paul enbart en blåkopia av sin far? Inte alls faktiskt. Även om de delar de flesta åsikter, så tycker de inte exakt lika i allt. Men den främsta skillnaden är hur de retoriskt för fram sina åsikter. En känslig fråga för republikaner är frågan om utrikespolitik. Där Ron Paul säger att USA:s imperium ska avskaffas och alla baser utomlands ska stängas, alla trupper tas hem, säger Rand Paul att afghanerna måste ta större ansvar, att vi (USA) måste börja fråga oss om det verkligen är i vårt nationella intresse att ha baser i 170 länder, och om vi verkligen kan ha råd med det i dagsläget. Genom att använda en annan, försiktigare, retorik lyckades Rand föra samman TPM två stora grupperingar, de socialt konservativa och de libertarianska. En tydlig fokusering på de frågor där grupperna är helt överens, vilket tenderar att vara de ekonomiska, underlättade självfallet. Hade Rand (likt Adam Kokesh i New Mexiko) helt och hållet använt samma retorik som sin far, hade han aldrig vunnit. Ron Paul fick i presidentvalet 2008, bara sju procent av rösterna i Kentucky.

När det blev uppenbart att Rand Paul skulle bli en seriös utmanare, började smutskastningen av honom. I kampanjfilmer så påstod Trey Grayson att Rand var ”farlig” och ”extremistisk” och en ”isolationist”. Hans påstående blev alltmer desperata och det fanns en uppgivenhet hos Grayson när han bittert uttalade sig att ”media hade förälskat sig i ögonläkaren från Bowling Green”.

På valdagen, den 18 maj 2010, stod det klart att Greysons alla försök hade varit förgäves. Rand Paul vann primärvalet med 23%. Den största segern i Kentuckys historia var ett faktum. Rand Paul hade efter den första mätningen, nästen ett år tidigare, varit ikapp Grayson för att sedan aldrig se sig om. Republikanerna i Kentucky var inte längre Mitch McConnells parti, det var Rand Pauls parti.

I och med primärsvalssegern så var det nu dags att ta sig an den demokratiska motståndaren, Jack Conway.

Direkt efter segern, gjorde Rand misstaget att återigen medverka i Rachel Maddow Show. Bristen på erfarenhet gjorde nog att Rand trodde sig få samma behandling med silkesvantar han tidigare hade fått. Men nu var han den faktiska konservativa kandidaten som ställdes mot den liberala Jack Conway. I programmet blev han kraftigt pressad gällande hans syn på The Civil Rights Act (1964). Likt Barry Goldwater före honom, delade Rand den libertarianska synen att privat egendom var privat egendom, och på privat egendom måste man, i ett fritt samhälle, få diskriminera mot människor även om det är diskriminering baserat på ras. Det som gäller i mitt hem, måste även gälla i min privata kommersiella egendom. En del av Civil Rights Act ger nämligen den federala staten rätten att förbjuda företagare att diskriminera mot färgade kunder.

Rand gjorde ett mycket förvirrat och splittrat intryck i den intervjun, och dagen efter spekulerades det om huruvida Rand var en extremist, eller till och med en rasist. Detta fick till följd att Rand inte längre medverkade i något program i MSNBC, då han kände sig illa behandlad och felciterad. Han började däremot dyka upp på FOX News med jämna mellanrum där han uppenbarligen kände sig mer bekväm.

Kampanjen mot Jack Conway blev en mycket smutsig kampanj från bägge håll. Nära valdagen, då det stod klart att Rand hade en betryggande ledning, fick Conway uppenbarligen panik och gick ut med en kampanjfilm där Rands religiösa tro och hans kvinnosyn ifrågasattes baserat på hörsägen från hans tid i college. Filmen fick totalt motsatt effekt och slog tillbaka på Conway. Flera ledande demokrater tog avstånd från honom på grund av filmen.

Trots Conways försök att framställa Rand som en extremist, så hade Rand alltid en betryggande ledning. Conway hade även svårt att försvara sitt stöd till TARP, Obama-care och de skenande statsfinanserna. I debatterna var det Rand som gick segrande. Den konservativa ikonen, och politiska kommentatorn på MSNBC, Pat Buchanan, liknade Rand vid en lärare som försöker förklara svåra frågor för en elev (Jack Conway) som inte riktigt förstår.

Det faktiska senatorsvalet mot Conway, blev inte alls så intressant och medryckande som primärvalet mot Tray Grayson. Primärval tenderar att vara mycket med ideologiska. Kandidaterna måste visa för väljarna att just han/hon är ”Den Riktiga”. I senatorsvalet måste partierna sedan komma samman och kandidaterna dra sig inåt mot mitten.

Under kampanjen mot Conway, florerade det även rykten om att Rand hade sålt sig till specialintressen för att säkra sin seger. Under en resa till Washington hade han träffat representanter för AIPAC samt Bill Kristol från The Weekly Standard. Kanske var det Rands brist på erfarenhet som gjorde sig påmind här. Han ansåg det självklart att han skulle kunna föra samtal även med politiska motståndare. För hans supportrar var inte det lika självklart. Gällande mötet med AIPAC sa han bara att han delade deras syn i vissa frågor, medan de tyckte olika i andra frågor. Statsstöd till andra länder var han helt emot. Mötet med neokonservativismens Överstepräst Bill Kristol då? Tydligen hade Kristol tappat tålamodet med Rand under deras möte och lämnat honom med sin assistent istället. Under resans gång hade Rand hela tiden talat om Kristol och övriga neokonservativa som reliker som inte förstod TPM.

I slutändan så stod Rand som en ganska klar segrare mot Jack Conway, 2 november 2010, och till AC/DCs TNT kunde Rand Paul förklara sig som den nästa senatorn från Kentucky.

Rand hade kampanjat mot de skenande statsfinanserna, mot den ohållbara statsskulden och statliga utgifterna. Väljarna i Kentucky hade tagit de frågorna till sina hjärtan, och accepterat att nedskärningar i såväl sjukvårdssystemet som militären var nödvändiga för att undvika ekonomisk kollaps. När Rand nu svärs in som ny senator, är det de frågorna han ska driva med hjärnhand samtidigt som han ska stå emot det politiska etablissemanget och mäktiga specialintressen. Men Rand fyller även en symbolisk och ideologisk funktion som senator. Traditionella (Old Right) konservativa och libertarianer har stora förhoppningar om att Rand Paul ska bli den nya Robert Taft. Deras förhoppning är att han ska föra republikanerna tillbaka till rötter med Laissez-faire-kapitalism ekonomiskt, samt en icke-interventionistisk utrikespolitik där USA återigen blir en republik, inte ett imperium. Hans motståndare inom det republikanska partiet, den neokonservativa falangen i synnerhet, fruktar samma sak.

Uppdatering

I skrivande stund har Rand Paul lagt fram ett förslag i senaten, där han föreslår nedskärningar i den federala budgeten med 500 miljarder dollar. Det är det mest radikala förslag från någon i den amerikanska kongressen. Det är även det enda förslag som klart och tydligt talar om exakt vad som ska läggas ner och vad som ska skäras. Det innefattar nedläggningar av en mängd olika departement. Från vänsterhåll har det här förslaget naturligtvis mött motstånd och kritik. Även från republikanskt håll har det kommit kritik mot att det är för stora nedskärningar. Det ska sägas att även om hela det här lagförslaget skulle gå igenom så är den ändå bara en tredjedel av det totala amerikanska budgetunderskottet.

Det är exakt det här han blev vald för att göra; de tuffa nödvändiga, besluten för att undvika ekonomisk kollaps.

Daniel Fjellström, Liberala partiet Uppsala

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.