Sir Henry Mill Pellatt: En av kapitalismens osjungna hjältar

I och med Steve Jobs hädangång, så har lovsång efter lovsång sjungits till en av historiens främsta entreprenörer och innovatörer. Vi har alla blivit rikare genom hans våghaslighet och nytänkande. Kollegor, politiker, musiker, kunder m fl, alla har de prisat Steve Jobs och hans gärning. Från liberalt håll har Steve Jobs lyfts fram som sinnebilden av en kapitalist, som genom hårt arbete och genialitet skapade sig en enorm rikedom och som berikade alla våra liv. Just det faktum att Steve Jobs och Apple bibehöll sin maktposition tack vare att de ständigt producerade nya produkter som marknaden efterfrågade, inte genom att köpa politiker som sedan reglerade marknaden för konkurrenter, är även något som har lyfts fram.

Det råder ingen tvekan om att det är tack vare personer som Steve Jobs som vi har den levnadsstandard vi har idag. Men jag ska inte skriva om Steve Jobs, utan istället passa på att pressentera en person som förmodligen är okänd för de flesta svenskar; Sir Henry Mill Pellatt.

Sir Henry är en av kapitalismens osjungna hjältar som genom sitt entreprenörskap gjorde sig en enorm förmögenhet samtidigt som han ökade levnadsstandarden för sina medmänniskor.

Henry Mill Pellatt föddes 1859 i Kingston, Ontario i Kanada, son till den Glasgowfödda affärsmannen Kapten Mill Pellatt. Under 1880-talet drev de ett finansbolag tillsammans, men innan det skrev han in sig som gevärsskytt i The Queen’s Own Rifles of Canada, där han nådde Generalmajorens rang. Henry Pellat blev sedermera adlad för sina insatser i The Queen’s Own Rifles of Canada.

Det var framförallt inom hydroelektriciteten som Sir Henry gjorde sin stora förmögenhet. Sir Henry bodde då i Toronto och var den första att egentligen förstå de enorma möjligheterna som elektriciteten kunde innebära. Många trodde att han var galen, och hånade honom, när han investerade i turbiner vid Niagarafallet som kunde förse hela Toronto med elektricitet. Att det blev en enorm succé trots alla svårigheter vet vi ju redan. Kan vi idag tänka oss en värld utan elektricitet? Kan vi över huvud taget föreställa oss den enorma skillnaden som Sir Henrys arbete gjorde för vanliga människor i Toronto?

Men med rikedom och makt följer fiendskap. Sir Henrys politiska fiender kunde naturligtvis inte acceptera att han ensam skulle äga Torontos elbolag. Men jag ska återkomma till det senare och nu berätta om personen Sir Henry Pellatt.

Sir Henry var inte bara en stor monarkist (det var allmänt känt att anledningen till att han la ner så mycket pengar på The Queen’s Own Rifles of Canada var för att han mer än något annat ville bli adlad) han var även en stor lokalpatriot. Sir Henry älskade Toronto och ville skapa en gemenskap för alla torontobor, oavsett klass eller rikedom. Han var en stor filantrop och använde mycket av sina pengar till att bygga sjukhus och skolor för de fattiga. Han var en stor sponsor av Boy Scouts of Canada och hans fru, Lady Mary Pellatt var den första ordföranden för Girl Guides of Canada, som ofta fick besöka deras stora egendom.

Foto: Daniel Fjellström
Den vita stenen i Casa Lomas mur

Efter att Sir Henry hade gjort sin förmögenhet på hydroelektricitet, järnvägar, flygplansfabriker och fastighetsaffärer, så började han 1911 bygga sitt drömslott i Toronto. En av Sir Henrys vänner var arkitekten E.J. Lennox och han fick uppdraget att bygga slottet. Tillsammans reste de runt i Europa för att finna inspiration. Resultatet blev ett slags hopkok av olika arkitektoniska stilar. Ett slags sagoslott. Slottet stod färdigt 1914 och Sir Henry kallade det för Casa Loma (huset på kullen). Det finns många berättelser och legender om Sir Henry och om Casa Loma, men det finns en som särskilt illustrerar vilken typ av man han var. När muren runt Casa Loma skulle byggas ville Sir Henry att alla medborgare i Toronto skulle bidra med en sten var, så att det på så sätt skulle vara ett projekt som hela staden var delaktig i. Sir Henry betalde 1 dollar för varje sten. På den tiden en veckolön. Historien förtäljer att en dag så kom en liten pojke med en lerig sten till förmannen och ville sälja den. Men förmannen ville inte ta emot stenen. Exakt varför förtäljer inte historien, men han schasade bort pojken som gråtande gick nerför backen med sin sten. Vem möter han där, om inte Sir Henry själv. Sir Henry blir så imponerad av pojkens försök att hjälpa till med familjens försörjning att han köper stenen av pojken, men han betalar nu 5 dollar istället! Stenen målas vit och får en hedersplats i muren och kan än idag beskådas av besökare.

Under den här perioden så bodde tjänstefolket aldrig i sina arbetsgivares hus. De bodde på landegendomen i små hus, ofta inte mer än skjul, som var iskalla på vintern och stekheta på sommaren. Sir Henry var den första som lät sina anställda bo i samma hus som han själv bodde i. Hans anställda hade även högre löner än tjänstefolk hos andra förmögna människor. Det är inte svårt att förstå att Sir Henry var oerhört populär hos sina anställda och att han fick de bästa och mest lojala arbetarna. Något som bland annat yttrade sig på så vis att han fick bo hos sin före detta chaufför de sista åren i livet.

Men varför skulle så förmögen person som Sir Henry behöva bo hos sin chaufför? Det för oss tillbaka till den avund och hat som Sir Henrys förmögenhet väckte hos vissa politiker. Socialisterna i Ontario resonerade som så, att det var farligt att en person hade ”monopol” på elektriciteten och gick till val på att förstatliga Sir Henrys elbolag. Löftet om ”gratis el” kan ju inte väljare motstå och efter socialisternas framgång i valet bestämdes det att Sir Henrys bolag skulle exproprieras. Sir Henry tog det dock inte så hårt som man kan tro, utan accepterade att staten köpte hans bolag och frågade helt sonika vad de tänkte betala för hans företag. Han hade trots allt tagit stora risker och investerat mycket pengar i företaget. Det svar han fick var att han skulle inte få en dollar för sitt företag! Staten konfiskerade helt sonika hans företag! Sir Henry tog även det förvånansvärt väl. Kanske för att han trots allt hade gott om andra inkomstkällor som hans fastigheter och hans flygplansfabrik. Tyvärr föll det sig så att staten även konfiskerade hans flygplansfabrik som en del av upprustningen inför Första Världskriget. I och med upprustningen så höjdes även fastighetsskatten med 40% och Sir Henrys fastighetsaffärer gick dåligt. Han var tvungen att sälja Casa Loma på auktion där han fick sälja hus och konst för en bråkdel av vad han hade betalat för det. Efter det användes Casa Loma till allt möjligt, bl a hotel, innan Toronto stad köpte tillbaka det 1933 och slutligen gjorde om det till museum. Att det gjordes om till museum var förmodligen det enda hedervärda agerandet av staten i den här historien. Det sägs att det gladde Sir Henry mycket att det gjordes om till museum, då han inte kunde tänka sig att någon annan skulle få bo där.

Sir Henrys begravning i Toronto 1939

Sir Henry dog 1939, så fullständigt utblottad att han inte ens hade pengar att bekosta sin egen begravning. Men torontoborna hade inte glömt vad Sir Henry hade gjort för dem! Genom en enorm insamling fick Sir Henry den pampigaste begravningen någonsin i Torontos historia där tusentals människor kantade gatorna och bevittnande den militärparad han förärades med. Sir Henry ligger begravd i ett mausoleum på kyrkogården Forest Lawn i Toronto.

Den här historien visar på hur det är individer som Steve Jobs och Sir Henry Mill Pellatt som skapar det välstånd vi alla kan ta del av. Det är tack vare deras hårda arbete, innovation och genialitet vi kan få arbeten och bygga bättre liv. Historien visar även på hur staten, varje gång den inte håller sig inom sin legitima sfär, blir en förödande kraft som förstör liv och välstånd. Låt oss aldrig glömma det i vår kamp för frihet!

Daniel Fjellström, Liberala partiet Uppsala

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.