Sprutbyten är visst en fråga om narkotikapolitik

Moderaterna Ulrika Heindorff och Caroline Hedenström skrev den tredje februari en debattartikel där de mycket pedagogiskt förklarar varför sprutbytesprogram bör införas över hela landet.

Det finns många positiva konsekvenser av sprutbytesprogram. Den absolut viktigaste är att dessa program förbättrar hälsan hos missbrukare, minskar smittspridning och i förlängningen räddar människoliv. Jag för min del önskar artikelförfattarna all lycka med att övertyga sina kollegor om att sätta detta framför moralism. Om folkhälsomyndighetens rekommendationer följs och sprutbyten införs i hela landet är detta en stor vinst för vårt samhälle, både ekonomiskt och moraliskt.

I artikeln konstateras dock också att det finns en rädsla bland våra politiker att sprutbytesprogram är ett steg mot legalisering av narkotika. De vill därför att detta ses som en smittskyddsfråga och uppmanar oss att inte göra en narkotikapolitisk fråga av det hela. Det är antagligen korrekt att det i vårt land finns ett stort antal politiker som tycker att det är viktigare att inte bli sedda som legaliseringsförespråkare än att rädda liv. För detta behövs inga andra bevis än vad som framförs av artikelförfattarna. Trots att dödligheten bland missbrukare i Sverige är många gånger högre än i Nederländerna beskrivs vår politik som framgångsrik.

Den narkotikapolitiska debatten i Sverige står mellan moralister och liberaler. Den står mellan hårdare straff för ett brott utan offer och bättre vård för människor som behöver det.

Den konsekventa lärdomen av förändringar till en liberal narkotikapolitik runt om i världen är att vård, frihet och eget ansvar leder till förbättrade förhållanden. I Portugal halverades missbruket på tio år efter att en avkriminalisering skedde. I USA har röster för att avsluta ”kriget mot droger” den senaste tiden hörts i både New York Times och Financial Times samt otaliga andra publikationer. I höstas gick läkaren och republikanen Rand Paul, en av favoriterna till att bli partiets presidentkandidat, ut och sa att han ville göra allt för att avsluta kriget mot droger.

Artikelförfattarnas exempel om Nederländerna är inte ett undantag, utan endast ett exempel av otaliga på att frihet fungerar bättre än moralism. I Sverige däremot, där vi konsekvent använt oss av förbud och nolltolerans, går utvecklingen åt fel håll. Den drogrestriktiva tidningen Drugnews konstaterade förra sommaren att de narkotikarelaterade dödsfallen i Sverige ökar lavinartat trots svenska politikers eviga och otalig försök att stävja bruket av droger.

Att sprutbyten fungerar bättre än fängelsestraff kanske skrämmer diverse moralister i riksdagen. Att hävda att sprutbyten är narkotikapolitik och en del i ett större mönster kanske kortsiktigt gör det svårare att få igenom det, på missbrukarnas bekostnad. I längden är det dock min övertygelse att inte ens riksdagspolitiker kan sätta sina fördomar och sin moralism framför att rädda människoliv. Även om det är lätt att drabbas av politikerförakt så måste vi nämligen komma ihåg att även riksdagsdagens ledamöter är människor och har ett samvete.

Vägen framåt är inte att smyga in små förbättringar i politiken och hoppas att ingen märker det, vägen framåt är istället att genom fakta och ihärdighet övertyga både politiker och väljare om att en liberal narkotikapolitik faktiskt räddar liv.