Torsdagsintervju: Gunnar Hagberg

Gunnar Hagberg är pensionerad läkare och sitter i styrelsen för riksföreningen Rätten Till En Värdig Död, eller RTVD. Han har länge arbetat för en legalisering av aktiv dödshjälp. Idag svarar han på frågor kring ämnet från Liberala partiets blogg.

gunnar hagberg

LP: På er hemsida står det att föreningens grundare hade som utgångspunkt att varje människa själv skall få bestämma över sitt liv, så länge inte detta går ut över någon annan människa. Det är en väldigt sympatisk inställning, hur tror du det kommer sig att så politiker motsätter sig detta just i frågan om aktiv dödshjälp?

GH: Varför frågan om dödshjälp inte har tagits upp på allvar i Sveriges riksdag är ju förstås något som vi i RTVD – Rätten Till en Värdig Död – och säkerligen många med oss funderat mycket på under årens lopp. De allra flesta riksdagsledamöter tycker att självbestämmandet är en central och oerhört viktig fråga åtminstone på det teoretiska planet, men när det kommer till sista tiden i livet verkar denna ståndpunkt inte gälla längre. Kanske upplevs frågor som kretsar kring döden och döendet som obehagliga och då tar man inte upp dödshjälp på dagordningen. Kan det vara så att man felaktigt tror att debatt om dödshjälp leder till att man inte röstar på det parti man tillhör?

Ett flertal socialministrar både från (S) tidigare och den nuvarande från KD har på direkt förfrågan sagt ifrån att de absolut avvisar tanken på dödshjälp. Och om detta är inställningen hos den minister som har yttersta ansvaret, krävs det uppenbarligen mycket för att frågan skall upp dagordningen. För alla partier gäller att en fråga som inte har partiledningens stöd den tas heller inte upp.

Slutligen finns det starka lobbygrupper som arbetar hårt emot dödshjälp. Handikapprörelsen, vissa religiösa grupper till exempel katolska kyrkan och dessvärre får nog de palliativa läkarna, det vill säga de som skall ta hand om oss när vi skall dö under svåra omständigheter, räknas dit.

Vi är av den bestämda uppfattningen att dödshjälpsfrågan måste betraktas som opolitisk utom möjligen inom KD, och att varje ledamot skulle få rösta efter sitt eget samvete, precis som man gjorde med frågan om homoäktenskap, insemination av lesbiska kvinnor eller avskaffandet av steriliseringstvånget vid könsbyte för att ta några aktuella exempel.

LP: Hur kommer det sig att du engagerade dig i frågorna kring aktiv dödshjälp?

Mitt engagemang startade när en mycket god vän drabbades av obotlig sjukdom. När han gjort upp med sitt liv och hans anhöriga accepterat hans inställning, bad han mig som läkare att hjälpa honom att dö. Han ville av skäl, som jag fullt ut accepterade och sympatiserade med, inte leva längre, och hans återstående tid kunde kanske röra sig om ett par månader. Eftersom jag då fortfarande hade 10 år kvar till pensionen bedömdes riskerna stora, att jag skulle förlora min legitimation och jag såg ingen annan utväg än den som han själv valde, nämligen att sluta dricka och äta. Min fine och mycket sympatiske vän tvingades alltså att törsta sig till döds. Jag kände mig som en svikare och började fundera på om det inte fanns möjligheter att få avsluta sitt liv på ett humanare sätt och kom i kontakt med det holländska systemet. Hade jag vetat om existensen av det som nu finns som ett alternativ, nämligen palliativ sedering, så kanske min gode väns sista tid inte blivit så utdragen och plågsam.

Min uppfattning att döendet nu snart 20 år efteråt fortfarande i alltför många fall kan vara både inhumant, onödigt smärtsamt och ovärdigt har inte förändrats.

Palliativ sedering innebär att den sjuke får sova den sista svåra tiden. Om ingen näring eller vätska gives, dör patienten av sin grundsjukdom eller vätskebrist och inte av det tillförda medlet. Döden är en förutsedd, men inte avsedd effekt av denna behandling och denna distinktion anses mycket viktig av en del läkare. Problemet är att palliativ sedering används alldeles för sällan i svensk sjukvård.

LP: I en del andra Europeiska länder är aktiv dödshjälp lagligt sedan ett antal år. I andra är en legalisering på gång. Hur har det fungerat och upplevs det i dessa länder som om legaliseringen faktiskt varit bra?

GH: Av det som jag läst om hur dödshjälp uppfattas av majoriteten av befolkningen och läkarna i de europeiska länder (Holland, Belgien, Luxemburg och Schweiz) och även i de fyra amerikanska delstater som praktiserar dödshjälp framgår entydigt att detta upplevs som positivt och i stort sett okontroversiellt. I till exempel Belgien där vissa palliativa enheter praktiserar eutanasi som ett en metod även inom den palliativa vården, ligger förtroendet enligt vetenskapliga undersökningar på 95 procent. Tänk när svenska palliativa läkare förmår vidga horisonten och inse att det finns andra tillvägagångssätt utanför lilla Sverige.

Självklart finns det i dessa demokratiska länder mindre grupper som är kritiska, och det är förstås viktigt att alla åsikter kommer fram.

LP: Det folkliga opinionen, både i Sverige och internationellt, har länge varit för aktiv dödshjälp. Hur ser ni som intresseorganisation på att ni verkar få med er folket, men inte politiker?

I Sverige liksom många andra demokratiska länder visar opinionsundersökningar att majoriteten av befolkningarna är för dödshjälp i någon form, men det finns ett demokratiskt

underskott hos de styrande parlamentarikerna. Den franske presidenten Hollande lovade före valet att arbeta för dödshjälp. En engelsk parlamentarisk utredning – Falconerkommisionen föreslog i november 2011 att dödshjälp skulle legaliseras i Storbritannien och samma sak föreslog även en kanadensisk vetenskaplig utredning samma år. Visserligen har ännu så länge inte mycket hänt i dessa länder, men frågan är ständigt aktuell. Flera svenska riksdagsledamöter har aktivt arbetat för att frågan skall komma upp på agendan till exempel. centerpartisterna Staffan Danielsson, Frederic Federley och även Annie Lööf innan hon blev partiledare, liksom folkpartiets Eva Flyborg, miljöpartiets Helena Leander och förre moderaten Göran Thingvall. Därtill sker olika lokala initiativ att föra upp frågan med motioner av ett antal politiskt aktiva medlemmar inom de flesta partier. Alltfler svenska kulturpersonligheter pläderar också för dödshjälp och det är min bestämda tro att det bara är en tidsfråga innan vi även i Sverige får till stånd en utredning.

LP: Ett av huvudargumenten för aktiv dödshjälp är att det minskar smärta. Är genomförandet smärtfritt för patienten?

Du ställer en fråga om aktiv dödshjälp är smärtfri. Definitionen av eutanasi som väl kan betecknas som aktiv dödshjälp och som är tillåtet i BeNeLux-länderna innebär att läkaren injicerar ett sömnmedel på patientens enträgna begäran och det är således helt smärtfritt. Den svårt sjuke och lidande patienten somnar lugnt och stilla in i kretsen av sina nära och kära och det långa och svåra lidandet är därmed slut.

Vid läkarassisterad suicid som sker i alla länder som accepterar dödshjälp skriver läkaren efter noggrann utredning ut ett speciellt sömnmedel, som patienten sedan själv intar när denne finner tiden inne. Den sjuke somnar efter ett tag även här in för att inte vakna mer och det är förstås helt smärtfritt.

Huvudskälen för att införa dödshjälp är självbestämmandet och att slippa ett outhärdligt lidande. Den som kan avgöra detta är förstås den sjuke själv, som måste ha kvarvarande kognitiva funktioner för att själv kunna fatta detta beslut. Två av varandra oberoende läkare skall genom samtal och undersökningar förvissa sig om att patienten har en obotlig sjukdom som kommer att leda till döden. All botande behandling skall ha prövats och patienten skall ha god palliativ vård som i många, men inte alla fall kan leda till att önskemål om dödshjälp inte behöver uppkomma.

Liberala partiet vill tacka Gunnar Hagberg för hans tid. Vill man läsa mer om föreningen eller bidra på något sätt rekommenderas deras hemsida, http://www.rtvd.nu/.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.