Torsdagsintervju: Per Bylund

Per Bylund är engagerad i den libertarianska rörelsen både i Sverige och USA. Han har varit engagerad i Frihetsfronten, varit med och arrangerat Walk for capitalism i Stockholm, är en av grundarna till siten Anarchism.net och skriver ofta på bland annat LewRockwell, mises.org, mises.se och striketheroot. 2007 flyttade han till USA för att doktorera på University of Missouri. Idag jobbar han som forskare vid Baylor University.

Bylund Mises fellow 2012_small

LP: Hur kommer det sig att du blev engagerad i österrikisk ekonomi och frihetsfrågor? 

PB: Det är egentligen två frågor och jag håller dem gärna isär. Anledningen är att österrikisk ekonomi är en vetenskap och därmed positiv och värderingsfri, medan frihetsfrågor bara handlar om värderingar och är helt och hållet normativt. Men ofta är intresset för bägge på något sätt relaterade. Så också för mig.

Jag blev egentligen intresserad av frihetsfrågor som del av ett engagemang i Moderata ungdomsförbundet på 1990-talet. Efter att både ha utsatts för och förfasats över de klassiska eller ny-liberala medlemmarnas argumentation fanns inget alternativ än att godta dem. Det är ett ganska uppenbart steg om man, som jag, ser konsekvens och stringens som viktiga också när det gäller värderingar. Mina tidigare åsikter var blott åsikter – och helt godtyckliga liksom oförenliga. När man accepterar den liberala grundsynen så anammar man också åsikter som hör ihop och bildar en helhet. Jag tror att det är bland annat därför som sådana som Ludwig von Mises talar om liberalismen som näst intill vetenskaplig.

Dessutom hade jag turen att under ett år vid ett amerikanskt universitet få Ken Schoolland som professor. Bortsett ifrån att han är tidigare guvernörskandidat för Libertarian Party har han skrivit boken Jonatan Godtrogens underbara äventyr, en frimarknadsodyssé som i dagsläget översatts till över 40 olika språk. Det är en oerhört kraftfull berättelse som tydligt visar hur galna regleringar egentligen är – men i klarspråk. Det var utan tvekan Ken som knuffade mig över kanten och in i libertarianismens förlovade land, om man säger så.

Österrikisk ekonomi var inte egentligen ett formellt intresse förrän jag började doktorera vid University of Missouri under Ludwig von Misesinstitutets Peter G. Klein 2007. Jag hade redan argumenterat både vitt och brett på ett klart österrikiskt sett, men var ganska dåligt påläst. Efter att jag deltagit i en del evenemang på Institutet i Auburn, Alabama, så började jag på allvar läsa om österrikisk ekonomi. Men det är 12-13 år efter att jag blev libertarian.

LP: Vilken anser du att är den viktigaste frihetsfrågan i Sverige idag?

PB: Jag tror att det är farligt att uttrycka sig i sådana termer, för när det handlar om frihet så är en högst personlig. Vissa tycker att det är jätteviktigt att avskaffa kungahuset (och då menar de, antar jag, monarkin) medan andra tycker att droger är en jätteviktig principfråga. Men alla frågor är egentligen principfrågor, så det handlar egentligen om vad man själv tycker är kul och viktigt.

För min del skulle jag säga att den enda vettiga frågan att diskutera och arbeta för är statens avskaffande. För om vi inte tar itu med denna hemska skapelse en gång för alla så kommer problemen ständigt att jaga oss, snarare än tvärtom. Och alla framsteg vi gör kommer med en enkel votering i riksdagen – eller, än värre, för att någon byråkrat vaknar på fel sida – att omintetgöras. Det enda som egentligen stoppar politikerna från att införa deras egen regelrätta diktatur redan idag är att folk skulle uppröras över det och helt enkelt vända staten ryggen. Det är enda anledningen till att den politiska överklassen inte går längre snabbare.

Fast man kan förstås fråga sig hur rimligt det är att arbeta för statens avskaffande. Men jag tror att det är den enda frågan man kan engagera sig i om man är principfast libertarian. Allt annat är ett slöseri med tid. Däremot betyder det inte att man måste leka kollektivistisk samhällsplanerare och arbeta för att avskaffa staten för alla i hela landet på en gång. Det går mycket väl att avskaffa staten i sitt eget liv, genom att helt enkelt vända staten ryggen och både sluta att betala för eländet och sluta låta dess lagar och regler få så stor makt över ens vardag.

Jag finner mycket inspiration i Samuel Edward Konkin III:s diskussion om ”counter-economics”, som egentligen handlar om att man systematiskt arbetar för att minska statens inflytande över ens eget liv. Det handlar om allt från att idka byteshandel med vänner och lokala matproducenter till att driva oregistrerad verksamhet eller – vilket är lika mycket svartarbete – klippa gräset åt grannen mot något, pengar eller annat, i utbyte. Om man är libertarian så ska man förstås inte propsa på att få kvitto av hantverkare, utan tvärtom föreslå att de kan göra jobbet mot betalning i kontanter (eller sprit eller vad 17 som helst).

Det handlar helt enkelt om att förlägga så stor del som möjligt av ens vardagsliv i en statslös sektor. Det är fullt möjligt att leva ett liv i frihet i ganska stor utsträckning – om man bara försöker. Men problemet är att libertarianer ofta lever passiva och engagerar sig för att befria ”hela landet” istället för att befria sig själva. Och det leder ingenvart. Inte minst för att det är många som inte vill eller inte vet att de vill ha frihet. Frihet är jobbigt – då måste man ta ansvar och fixa allt själv. Det är inte alla som tycker att det är attraktivt.

LP: Finns det någon fråga där du tycker att den svenska frihetsrörelsen gör alldeles för lite väsen av sig? 

PB: Bortsett från fokus på att befria landet snarare än en själv, så är största problemet med frihetsrörelsen dess stora brist på och rädsla inför radikalism. Jag skrev nyligen i Nyliberalen (deras 30-årsjubileumsnummer) om vikten av radikalism. En frihetsrörelse utan radikalism har inget existensberättigande. Det må hända att man skrämmer folk med en radikal åsikt, men hur ska någon kunna övertygas om de aldrig hör talas om frihet? Det handlar inte om att man genom inflytande över statliga och andra samhällsinstitutioner kan omdana samhället.

Återigen, det är ett enormt problem att som individualist acceptera kollektivism som metod att upprätta individens frihet.

Man kan inte åstadkomma förändring om man inte står rakryggat för ett alternativ. Även om ingen verkar lyssna på vad man säger så leder alla alternativ till att ingen får höra talas om att det finns ett alternativ. Hur ska man kunna åstadkomma förändring om man inte gör någon uppmärksam på att det finns ett alternativ? Indirekt styrker man ju status quo om man inte påtalar att det finns helt andra – och bättre – vägar att gå.

Jag tror att inkrementalism och att ta ”små steg” är förödande för en rörelse. Det leder bara till att man blir en del av systemet och därmed ytterligare försvårar förändring.

LP: Hur är intresset för österrikisk ekonomi i USA? Är det mer accepterat än i Sverige?

PB: Ja du, det är en bra fråga! Å ena sidan så är det få som vet något om österrikisk ekonomi. Å andra sidan så har den fått sig en rejäl energiinjektion bland annat genom Ron Pauls presidentvalskampanjer. Med tanke på att sådana så kallade dignitärer som Paul Krugman känt sig manad att attackera någon slags österrikisk halmgubbe så får man väl säga att intresset ökat. Och det skrivs lite då och då om österrikiskt influerade förslag till en omdanad monetär politik, osv. Så åtminstone på vissa sätt har intresset ökat.

Frågan om det är mer accepterat än i Sverige har också två svar. För å ena sidan har nog den amerikanska befolkningen fått sig serverat mer österrikiska tankar via tv och tidningar än svenskar fått, så amerikanerna är nog mer österrikare än svenskarna kan vara. Å andra sidan så är motståndet mot österrikisk ekonomi inom akademia stenhårt. Så om man ska vara ”österrikare” så kan man lika gärna ge upp karriären om man satsar på nationalekonomi i universitetsvärlden. Jag har fått för mig att europeiska universitet i allmänhet är mer öppna och tillåtande mot andra skolor, så där är det nog enklare.

LP: Vem är den mest intressanta människan du fått träffa genom ditt engagemang?

PB: Det är en väldigt svår fråga. Ofta är ju de som man läser om och som man tycker verkar helt otroliga egentligen människor, så när man träffar dem och lär känna dem så är det inte så mycket att imponeras över. De lever i alla fall sällan upp till förväntningarna. Därmed inte sagt att jag kan minnas att jag träffat någon som varit en besvikelse. De har alla varit jättetrevliga och bra personer, men det är bara det att man nog har lite orealistiskt höga förväntningar på vissa efter att ha läst vad de gjort eller vad de tycker.

Men mest intressant…? En av de klart mest intressanta och modigaste personer jag träffat och lärt känna lite grand är Lew Rockwell. Han är egentligen ganska blyg och håller sig gärna i bakgrunden, men det tycker jag bara gör det än mer imponerande att han åstadkommer så mycket och har bildat en sant radikal rörelse som inte viker en tum. Några andra som förtjänar att nämnas är Andrew Napolitano, som har en enorm energi och är oerhört kraftfull och retorisk, Ron Paul, som är en sådan där varm och genuin hedersknyffel att man bara vill ge honom en kram, och Ken Schoolland för sin orubbliga och obegränsade optimism.

Det finns en massa människor som jag skulle vilja nämna som jag tycker hemskt mycket om och som gör en enorm insats. Men risken är förstås att jag glömmer att nämna någon som skulle vara självklar på en sådan lista. Överlag är jag väldigt imponerad av den amerikanska frihetsrörelsen, som har en vitalitet, en radikalitet och en återväxt som den svenska rörelsen helt saknar. Och det är oerhört bra, engagerade och smarta människor som ägnar enorm tid och möda åt att föra ut frihetens idéer.

Liberala partiet vill tacka Per Bylund för hans svar och önska honom lycka till med hans fortsatta arbete.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  1. Roligt att läsa en intervju med Per Bylund! Vi behöver bryta ner murarna och lära oss av varandra, klassiska liberaler, minarkister och anarko-kapitalister.