Vapenregleringar – Två historiska exempel

En fråga som är väldigt viktiga för oss liberaler är den om rätten att äga och bära vapen. Det är inte enbart en fråga om äganderätt. Det är en naturlig förlängning av den självklara rätten att få försvara sitt eget liv och frihet. I  socialistiska aftonbladet kan vi läsa en propagandaartikel om hur de liberala vapenlagarna i amerika orsakar mängder med människors död.  Naturligtvis tar inte artikeln upp det faktum att i delstater såsom New Hampshire och Vermont, som har de mest liberala vapenlagarna i landet, så är mordfrekvensen lägst. Inte heller nämns det faktum att Schweiz, där varje manlig medborgare enligt lag måste äga vapen, är det land i världen med minst mord. I just fallet med USA och vapenlagstiftning så glöms av någon anledning alltid de socio-ekonomiska orsakerna (som det alltid annars refereras till) bort.

Jag ska dock inte uppehålla mig vid statistik utan istället visa på två historiska exempel som illustrerar vikten av att ett lands medborgare får äga och bära vapen. Rätten att försvara sig själv och sin egendom gäller nämligen inte enbart i kontexten ”en rånare bryter sig in i mitt hus”, utan kanske framförallt i förhållande till staten. Om befolkningen är beväpnad och vaksam, kanske våra härskare tänker efter en extra gång innan de röstar igenom de mest tyranniska lagarna.

Historiskt sett så har det även tydligt uppmärskammats av såväl visa och förutseende politker som förtryckande despoter. Vi känner nog alla till det Andra Tillägget i amerikanska Bill of Rights:

Vi befinner nu under mitten av 1500-talet i Japan. Under en period som kallas Sengoku (’De krigande staternas tid’, 1468-1568). Trots sin enkla bakgrund lyckades Toyotomi Hideyoshi stiga i graderna, och efter Nobunagas död, tog han över som krigsherre och lyckades ena hela Japan.

Då Hideyoshi var av enkel börd, kunde han inte ta sig titeln sei’i-tai-shōgun (”fältherre som kväser barbarer”). Han tog sig då istället titeln Kampaku (ursprungligen en slags kejserlig rådgivare) och började reformera Japan. Det  Hideyoshi gjorde var att han segmenterade kastsystemet i Japan. Från och med nu var det enbart samurajerna som fick lov att bära vapen. Samurajerna skulle nu heller inte bruka jord. Tidigare hade skillnaden mellan bonde-samuraj varit ganska svävande. De flesta samurajerna brukade jord i fredstid och tog upp svärdet när så krävdes. Hideyoshi visste att det var nödvändigt att avväpna befolkningen för att pacificera landet. Att samla in alla vapen i byarna var en taktik som hade använts förut. Men Hideyoshi var listigare än så. Han gick ut med dekret där han sa att alla vapen skulle samlas in för att sedan smältas och av allt material skulle en gigantisk Buddahstaty byggas. Denna Buddahstaty skulle skänka god karma åt hela befolkningen. Hans plan var en succe! De japanska bönderna var nu avväpnade och helt i händerna på sina länsherrar.

Två politiska genier, i olika tider och olika socio-kulturella kontexter som båda inser hur oerhört viktigt det är för en fri och självständig befolkning att vara beväpnad.